Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Gustaf Wasa.
ligen Bengt Bjugg och hans folk började vakna, funno
de sig kring-rända på alla håll. De började väl genast
skjuta på bönderna, men deras skott blefvo utan
verkan. Ej ett finger sårades i bondehären. Från
biskopsgården ledde till domkyrkan en betäckt
gång. Denna var af trä, och för att förekomma ett
anfall i ryggen, om Bengt Bjugg med sitt folk kommit
ut genom denna gång, läto höfvidsmannen antända
densamma. Elden flammade ögonblickligen upp, och
lågorna kastade sig öfver till biskopsgården, som
också ’snart började brinna. Fyrpilar, som skötos i
taket på biskopshuset, antände detta, och emedan det
var af spån och näfver, så erbjöd det ett begärligt
bete för lågorna. Det blef en het bastu för Bengt
Bjugg och hans yrvakna knektar. Som Bengt dock var
en modig och tapper man, satte han sig till häst och
lät sitt folk göra sammaledes, hvarpå han lät slå upp
porten och störtade i sporrsträck ut ur den brinnande
biskopsgården. Det var det enda sättet att undkomma,
och det lyckades.
Han flydde åt Flottsund till, men förföljdes i hack
och häl af svenskt rytteri, med den framgång att
största delen af hans folk ned-gjordes och han sjelf
undkom med knapp nöd, träffad af en pil i handen,
så att den gick in i armpipan och udden stack ut vid
armbågen. Hans färd till Stockholm blef derför ganska
svår, och svåra voro äfven de tidender han förde med
sig dit från Upsala till erkebiskop Gustaf. Några
dagar derefter, då bårdskäraren drog ut pilen, dog
Bengt Bjugg med stor pina.
Gustaf Eriksson hade under tiden, som vi veta, mycket
att bestyra i Vesterås, men sedan den danska styrkan
derstädes måst vika, och sedan han sett sina krafter
växa, så att han kunde fördela dem till de vigtigaste
slotten, bröt han upp och red till Upsala. Då voro tre
veckor förlidna, sedan hans män fått in staden. Det
första han här gjorde var att gå upp i Domkapitlet,
der kanikerne voro samlade. Med harm och vrede i blick
och ton tillsporde han dem, »om han skulle hålla dem
för danskar eller svenskar», och förebrådde dem i
skarpa ord deras och deras biskopars ofosterländska
handlingar mot riket och dess infödda regenter, så väl
i konung Carls som i gamle herr Stens och den siste
Sturens tid. »Hvar I ännu låten finna eder med sådan
otillbörlig handel mot mig och riket, skolen I derför
blifva straffade!» Han slutade sitt skarpa tillmäle
med den frågan, »om de nu ville svärja honom tro och
lydnad och visa sig som trofaste svenske män»?
Ett sådant språk hade icke kanikerne i Upsala hört,
sedan unge herr Sten i fosterlandets namn tillskref
dem om erkebiskopsvalet efter den då afsatte Gustaf
Trolle, och helt visst hade ingen af dem trott sig
vidare få höra något sådant. Den var då ej död denna
mäktiga ande, som i hundrade år kämpat och stridt
mot utländingens välde, den uppenbarade sig lika
kraftig som någonsin förut. Blodbadet i Stockholm
hade icke förstummat honom. Jorden der brände ännu
efter den danske konungens blodsfjät, och redan stod
en segrande bondehär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
