Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf i Upsala.
43
färdig att tåga till Stockholm, och dess höfding
vågade föra ett språk, som om ingen Christian, ingen
blodsdom varit! - De bestörtc kani-kerne badö att
få tillskrifva sin erkebiskop och af honom erhålla
tillåtelse att gå den äskade eden och sade sig
genom samma skrifvelse vilja förmå erkebiskopen att
öfvergifva Christian och förena sig med Gustaf. Detta
sista inverkade på Gustaf och förmådde honom att
bevilja kanikernes begäran.
Gustaf skref äfven sjelf ett bref till den mäktige
prelaten och bad honom på det bevekligaste besinna
rikets gagn och välfärd samt i förening med sig
afvärja det förtryck, jämmer och förderf, hvari riket
nu genom konung Christians grymma regemente kommet
var. Med dessa båda skrifvelser från domkapitlet och
från Gustaf skickades en kanik, mäster Hans Pauli,
till Stockholm. Denne begaf sig på väg och träffade
mycket riktigt erkebiskopen, som då var omgifven af
Henrik Slag-heck och flera danska höfvidsman. Ett
hånleende krusade erkebiskopens läpp, under det
han genomläste Gustafs bref, och med en blick på
de kringstående herrarne sade han: »Jag vill sjelf
föra till Gustaf Eriksson svaret på hans bref!»
Mäster Hans måste stanna i Stockholm, men Gustaf
Trolle bröt oförtöfvadt upp med 500 ryttare och 3,000
fotknektar från Stockholm. Och medan ingen tänkte sig,
att han skulle på det sättet med väpnad hand vilja
gifva sitt svar, kom han på en half mil nära Upsala,
utan att någon märkte det. Det var om aftonen som han
kom upptågande på skogshöjderna mellan Flottsund och
staden.
Under tiden afbidade Gustaf i Upsala erkebiskopens
svar, och emedan vårarbetet förestod för bönderna,
hemförlofvade han största delen af dessa och behöll
hos sig endast 100 ryttare och 600 man fotfolk. Huru
än svaret måtte utfalla, var han dock viss om att ett
sådant skulle komma, och tanken på hvilka fördelar
för befrielseverket vore att vinna, om erkebiskopen
blef en af dess män, kom honom att för ett ögonblick
se saken mera ljus, än som för honom och riket
ännu var nyttigt. Han satt till måltids om aftonen,
då en ryttare kom sprängande i sporrsträck in till
Upsala. Det var en herreman vid namn Sigfrid Svart,
som hemligen lemnat danska hären vid Flottsund och
skyndat i förväg att varna Gustaf. Denne trodde dock
icke, hvad mannen hade att säga. Då erkebiskopen
icke kunde veta, att bondehären blifvit hemförlofvad,
kunde Gustaf aldrig tro att erkebiskopen i stället för
ett skriftligt svar på hans bref skulle vilja pröfva
ett vapenskifte, som hittills visat sig vid alla
tillfällen vara Danskarne till så föga fromma. Han
ansåg sig derför i ro kunna afbida återkomsten af
mäster Hans. -
Kort derefter kom dock en man vid namn Hans i Örnegård
ridande till staden och medförande 16 af fiendens
hästar. Dessa hade blifvit släppta på bete om qvällen
och der hade Hans bemäktigat sig dem. Han bekräftade
i allo Sigfrid Svarts ord. Gustaf tog hästarne och
utdelade dem bland sitt folk, men han tycktes ännu
tvifla, då en timma derefter mäster Hans återkom. Han
hade fått lemna Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
