Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färdig att tåga till Stockholm, och dess höfding vågade föra ett språk, som om ingen Christian, ingen blodsdom varit! – De bestörtc kanikerne bådo att få tillskrifva sin erkebiskop och af honom erhålla tillåtelse att gå den äskade eden och sade sig genom samma skrifvelse vilja förmå erkebiskopen att öfvergifva Christian och förena sig med Gustaf. Detta sista inverkade på Gustaf och förmådde honom att bevilja kanikernes begäran.
Gustaf skref äfven sjelf ett bref till den mäktige prelaten och bad honom på det bevekligaste besinna rikets gagn och välfärd samt i förening med sig afvärja det förtryck, jämmer och förderf, hvari riket nu genom konung Christians grymma regemente kommet var. Med dessa båda skrifvelser från domkapitlet och från Gustaf skickades en kanik, mäster Hans Pauli, till Stockholm. Denne begaf sig på väg och träffade mycket riktigt erkebiskopen, som då var omgifven af Henrik Slagheck och flera danska höfvidsmän. Ett hånleende krusade erkebiskopens läpp, under det han genomläste Gustafs bref, och med en blick på de kringstående herrarne sade han: »Jag vill sjelf föra till Gustaf Eriksson svaret på hans bref!» Mäster Hans måste stanna i Stockholm, men Gustaf Trolle bröt oförtöfvadt upp med 500 ryttare och 3,000 fotknektar från Stockholm. Och medan ingen tänkte sig, att han skulle på det sättet med väpnad hand vilja gifva sitt svar, kom han på en half mil nära Upsala, utan att någon märkte det. Det var om aftonen som han kom upptågande på skogshöjderna mellan Flottsund och staden.
Under tiden afbidade Gustaf i Upsala erkebiskopens svar, och emedan vårarbetet förestod för bönderna, hemförlofvade han största delen af dessa och behöll hos sig endast 100 ryttare och 600 man fotfolk. Huru än svaret måtte utfalla, var han dock viss om att ett sådant skulle komma, och tanken på hvilka fördelar för befrielseverket vore att vinna, om erkebiskopen blef en af dess män, kom honom att för ett ögonblick se saken mera ljus, än som för honom och riket ännu var nyttigt. Han satt till måltids om aftonen, då en ryttare kom sprängande i sporrsträck in till Upsala. Det var en herreman vid namn Sigfrid Svart, som hemligen lemnat danska hären vid Flottsund och skyndat i förväg att varna Gustaf. Denne trodde dock icke, hvad mannen hade att säga. Då erkebiskopen icke kunde veta, att bondehären blifvit hemförlofvad, kunde Gustaf aldrig tro att erkebiskopen i stället för ett skriftligt svar på hans bref skulle vilja pröfva ett vapenskifte, som hittills visat sig vid alla tillfällen vara Danskarne till så föga fromma. Han ansåg sig derför i ro kunna afbida återkomsten af mäster Hans.
Kort derefter kom dock en man vid namn Hans i Örnegård ridande till staden och medförande 16 af fiendens hästar. Dessa hade blifvit släppta på bete om qvällen och der hade Hans bemäktigat sig dem. Han bekräftade i allo Sigfrid Svarts ord. Gustaf tog hästarne och utdelade dem bland sitt folk, men han tycktes ännu tvifla, då en timma derefter mäster Hans återkom. Han hade fått lemna Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
