Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf i Upsala - Tilldragelserna söder om Mälaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tilldragelserna söder om Mälaren.
45
sökande allt, som såg misstänkt ut, och intet undgick
hans skarpa blick. Han kom äfven här ridande framåt
vägen och fick dervid se lemningarna efter ett
slagtadt nötkreatur ligga på marken. Han förstod
genast deraf, att här icke var rådligt att draga
fram, utan ilade hastigt tillbaka till erkebiskopen
och rådde honom att taga en annan väg. De svenske
höfvidsmannen härmades högeligen, när de erforo, att
de gått miste om sitt byte, men de bröto genast upp,
fast beslutna att tillreda för prelaten ett blodigt
vägamot.
De hunno ock snart den undantagande fienden och
anföllo honom med häftighet. Danskarne gjorde ett
kraftigt och tappert’möts tand, men de lyckades
dock icke reda ifrån sig det ännu tapprare anfallet,
utan måste vända till flykt. Svenskarne förföljde,
och främst störtade Lars Olofsson fram med lyftad
glafven. Han fick se, hvar erkebiskopen red, och
oemotståndligt ilade han efter denne, och hans
häst tycktes få fördubblad kraft. Slutligen kom
han prelaten så nära, att han kunde nå honom med
sin glafven och slungade den efter honom med väldig
kraft. Det hade blifvit Gustaf Trolles död, om han
icke böjt sig ned utefter hästhalsen. Glafven gick
öfver hans hufvud och träffade Peter Hansson
till Valstad, som red tätt framför honom.
^
Med stor förlust kom den stolte erkebiskopen åter till
Stockholm, och det säges, att han då knappt haft hvar
sjette man med sig af den här, med hvilken han kort
förut tågat ut. - Så hade man kommit till midsommaren
1521.
Tilldragelserna söder om Mälaren.
Det dröjde ej länge derefter, förr än Gustaf kom
med sina segrande skaror tågande mot Stockholm. Det
var en egen syn för erkebiskopen och Danskarne att
så kort tid efter konungens förfärliga framfart
i Stockholm äter se de från förra tider välbekanta
spjutspetsarne framblänka på Brunke-bergsåsen, der de
femtio år förut vunnit sin härliga seger öfver den
danska riddarehären. Det var blott några månader,
sedan konung Christian, blodskonungen, stod här på
Stockholms slott, mäktig och stolt i sitt sinne
öfver att ändtligen en gång hafva i grund kufvat
detta Sverige, som hvarken hans fader eller farfader
förmått böja - och redan stod en segrande bondehär,
en frihetshär lik sina föregångare, framför Stockholms
portar!
Till minne af Christians och Danskarnes framfart
stodo öfverst på Brunkeberg fyra galgar fullhängde med
svenske mäns kroppar. Det var en hemsk syn för Gustaf
och hans män och påminte lifligt om de förfärliga
blodsgerningarna hösten förut. Gustaf lät genast
nedtaga och begrafva liken.
Hvad Gustafs afsigt med detta tåg mot Stockholm var,
är svårt att säga. Ty hans styrka var alldeles för
ringa att tänka på någon belägring. Emellertid slogos
tvänne läger på ömse sidor om Brunkeberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
