Print (PDF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna söder om Mälaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Gustaf Wasa,
hvilka dock framkallade ett häftigt anfall från
staden. Fienden uttågade i tvänne väldiga hopar,
och efter en half dags strid måste Gustaf bryta upp
och draga sig tillbaka. Han fattade åter fast fot vid
Rotebro. Men från vistandet framför Stockholm fick
hans tappre höfding Lars Olofsson ett minnesmärke,
som han sedan bar hela sitt lif igenom. Fyra ryttare,
hvilka tillförene tjenat biskop Otto i Vesterås, men
nu voro i Gustafs tjenst, lemnade en morgon hemligt
hans läger på Brunkeberg och varse-blefvos icke förr,
än de voro midt på bron öfver Norrström. Den raske
Lars Olofsson satte efter dem och hann dem just som
man från staden var firdig att nedsläppa vindbryggan
för dem. Ryttarne hoppade då af sina hästar och
kastade sig i strömmen, medan från porttornet Lars
Olofsson möttes i med häftig stenkastning. En sten
träffade honom i hufvudet och slog der tvänne hål,
hvilka sedan aldrig läktes. Men med de fyra hästarne
kom dock den käcke mannen i öfrigt oskadd tillbaka
till Gustaf.
Vid Rotebro oroades Gustaf ständigt af anfall från
fienden. Synnerligast beredde honom Staffan Henriksson
en känbar förlust. Denne red en dag ut med betydlig
styrka från Stockholm, och när han kom något, framom
Sollentuna kyrka, lade han der största delen af folket
i bakhåU och fortsatte färden endast med 40 ryttare
och några fotknektar fram emot Rotebro. Här vände
han sig mot några skansar, bakom hvilka Lars Eriksson
låg med sitt folk och gaf sig utseende af att vilja
anfalla dem. Som naturligt var, blef han dock snart
tillbakaslagen och häftigt förföljd. Men det var
just detta som han åsyftat. Så fort han hunnit sitt
bakhåll, fattade han åter stånd, och Lars Eriksson
och Svenskarne funno sig plötsligt omringade. Lars
Eriksson lät dock icke modet falla, fast striden blef
het och karlar stupade till höger och venster om
honom. Genom sin rådighet och sitt folks tapperhet
slog han sig till slut lyckligt igenom och återkom
med qvarlefvorna af sitt folk till Rotebro.
Den glädje, som dessa framgångar väckte hos
Gustaf Trolle, utspäddes betydligt genom en
annan omständighet, som tilldrog sig, medan
Gustaf Eriksson låg i lägret vid Rotebro. Vi veta
att erkebiskopen skickat bref till Helsingarne,
förmanande dem att sitta stilla och icke lyssna
till uppmaningarna från upprorsmännen i Dalarne och
deras höfvidsman. Medan Gustaf Eriksson befann sig i
Vesterås, hade erkebiskopen sjelf, åtföljd af Staffan
Henriksson, ridit upp i Helsingland. De togo vägen
längs med kusten och höllo öfver allt tal till folket,
berömmande konung Christian och hvad han gjort, samt
svuro att sjelfve blifva honom trogne till döden. Men
slikt tal tyckte Helsingarne ej om att höra. »Den
tid kunde väl komma, när Staffan kunde nödgas att
svärja om igen» - sade de. Och erkebiskopen måste
återvända med oförrättad t ärende. Vid Gefle mottogs
han till och med af borgarena med skott och pilar. Nu
kommo Helsingarne dragande till Rotebro och svuro
Gustaf trohet och att understödja honom i striden
för fäderneslandet.
Gustaf fick äfven en annan oväntad förstärkning,
medan han låg här vid Rptebro. Det var den från
Christina Gyllenstiernas strid mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
