Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna söder om Mälaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldsmedsgesäller och andra handtverksgesäller, gåfvo sig vid samma tid till Arvid. Från Vadstena drog han vidare till Hofgården och derifrån till Skeninge, Linköping, Norrköping och Söderköping, hyllande öfver allt borgare och allmoge Gustaf Eriksson till hända.
I Juni månad kom han till Stegeborg, der tvänne svenske herrar Nils Bosson och Holger Carlsson voro höfvidsmän. Här låg redan en belägringsstyrka på norra sidan under anförande af en Hans skrifvare, men som denne icke var duglig att sköta detta värf, bad Arvid honom lemna det åt sig, hvarför Hans drog ned åt Vestervik och började samla allmoge omkring Stekeholm. Sjelf slog Arvid Vestgöte läger på södra sidan om Slätbaken i Skällviks prestgård. Stegeborg var, som vi veta, i sig sjelf ett vigtigt slott och svårt att intaga, men här mötte ännu en svårighet deruti, att Severin Norby beherskade med sin flotta Östersjön och kunde, när han ville, undsätta detta, liksom de andra slotten. Det dröjde icke heller länge, förr än Norby kom inseglande i viken med 15 skepp och jakter.
Arvid hade då icke hos sig mer än trettioåtta ryttare och tre rotar knektar, men det var allt tappert och pålitligt folk, synnerligast höfvidsmannen för fotfolket, som kallades Kalmare-Nils, och när de sågo Severin börja sätta ut båtar från skeppen och landsätta folk, var det ingen som icke brann af begär att våga en dust, så ringa de än voro till antalet. Härpå räknade ock Arvid äfvensom på ett plötsligt anfall, innan fienden hunnit komma i ordning. Detta verkstäldes också med sådan kraft, att fienden snart måste vända sig till flykt. Severin Norby sjelf, som annars var en tapper och oförskräckt man, rände ut i sjön, häftigt förföljd af en svensk ryttare vid namn Bengt Knutsson, vanligen kallad den lille. Denne gaf herr Severin slag på slag med sin väldiga stålbåge, och det var hardt nära att han måst gifva sig fången. Då kom, när faran var som störst, en båt från ett af skeppen, och herr Severin lyckades blifva upptagen i den, hvarpå han hastigt rodde till skeppet. Knappt stod han räddad på däcket af sitt fartyg, förr än han vände sig om och ropade åt stranden till den käcke ryttaren, att han var värd tio mans sold, och sökte öfvertala honom att komma i sin tjenst. Detta lyckades dock lika litet som Severins försök att upphäfva belägringen för Stegeborg. Han seglade derför bort och tog med sig de svenska höfvidsmännen samt insatte Berent von Mehlen i deras ställe till slottshöfding.
Detta hade tilldragit sig i Juli månad. I Augusti kom Gustaf sjelf ned till Östergötland och begaf sig öfver Söderköping till belägringshären framför Stegeborg. Med tillfredsställelse helsade han här den tappre Arvid och hans raska folk och tackade dem för den mandom, hvarmed de drifvit Severin Norby från slottet. Tillika utbetalade han till folket rundeligen dess sold.
En betydande och inflytelserik man från den gamla tiden fans då i Östergötland. Det var biskop Hans Brask i Linköping. Det var klart, att Gustaf skulle vilja vinna honom för sin och Sveriges sak, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
