Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye riksföreståndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segerns herre skänkt. Det var tvärt om den gamla tidens man, som här måste böja sig för den nyas. Men de handlande personerna tänkte sig visserligen icke saken så, som den sedan utvecklade sig. Att drifva fienden ur landet, att sammankalla en herredag och att af densamma låta kora sig till riksföreståndare, hvarom väl de båda herrarne samtalade med hvarandra, det var icke mera något nytt, utan blott och bart ett upprepande af hvad som skett förut, och så betraktades förhållandet då af både biskopen och Gustaf. Hvad som sedan blef, och att biskopen med sin gammaldags åskådning af lifvet och de offentliga sakerna allt fortfarande, då han icke ville och icke kunde se och tänka på annat sätt, måste böja sig för den makt, hvilken uttalade sig genom Gustaf – det anade han icke nu.
Det utlysta mötet i Vadstena öppnades den 21 Augusti. Här infunno sig sjuttio af adeln. En del hade nyss kommit från danskarne, dels från Kalmar och Severin Norby, dels från Skåne. De kommo flockvis, fyra eller sex och stundom flera tillhopa – heter det. De församlade voro från Götalandskapen, och sannolikt ligger hufvudsakligen mötets betydelse deruti, att genom detsamma Gustaf och hvad han dittills uträttat erkändes sunnanskogs. Man känner föga om sjelfva mötet; blott det, att Gustaf Eriksson der blef vald till riksföreståndare. Och dermed ingick befrielseverket i sitt andra skede. Det var icke längre en uppresning, utan det inträdde på den gamla stråten af laglighet, sådan som ett halft århundrades häfd skänkte deråt.
Det anföres, att de församlade här i glädjen öfver hvad som skett och i känslan af den tacksamhet, som de voro skyldige befriaren, erbjudit honom Sveriges krona. Men detta låter så otroligt, när man besinnar, att ingen af de närvarande egentligen kunde hafva något annat rättesnöre för sina åsigter och önskningar än hvad som varit sed och bruk under tiderna närmast förut, att man måste dervid tänka sig hos berättaren – som skref sin historia under Gustafs sonson – något undseende för de förhållanden, hvilka då voro rådande, såsom framkallande denna berättelse. Den omständigheten, att Sturarne kunnat freda riket och styra det, fastän de icke buro konunganamn, hade hunnit så djupt intränga i folkmedvetandet, att det vore stridande mot arten af den vanliga utvecklingen i menskliga ting, om man nu med ens, och innan verket var framdrifvet till hälften, kommit att tänka på konungaval. Väl hade konung Christian dragit försorg om, att trängsel icke behöfde uppstå för den, som nu ville draga fram på Sturarnes kungsväg till granskapet af Sveriges krona, och väl befann sig Gustaf till följd deraf temligen ensam på höjden af de stora slägternas gamla tummelplats, men lika litet som man kan antaga att tankar på konungakronan redan nu dvalts inom dens bröst, som endast några månader förut måste vandra skogsstigen undan förföljande fiender, lika litet är det troligt, att någon hvarken bland de här församlade herrarne eller bland allmogen tänkt sig saken annorlunda, än som fädren tänkte vid de föregående riksföreståndarvalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
