Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den nye riksföreståndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nye riksföreståndaren,
$1
Man må dervid i första rummet påminna sig, att när
denna herredag stod i Vadstena, var ännu intet slott
af någon betydenhet vunnet, och att det vigtigaste
medlet för att vinna dem saknades, nämligen en
flotta tillräckligt stark att kunna möta Severin
Norby. Krigets skiften äro ovissa, och samma missöde,
som drabbade den förre riksföreståndaren i rikets
försvar, kunde äfven drabba Gustaf. Under tryckningen
af framtidens ovisshet, under medvetandet af att den
heliga striden nu först skulle med kraft kunna taga
lif öfver hela riket, voro sinnena för mycket upptagna
af stundens kraf och allvar för att sysselsätta
sig med annat än hvad som för hufvudändamålet,
fosterjordens befrielse, var nödvändigt.
.
Efter herredagen sände Gustaf folk både åt
Vestergötland och Småland. I det förra landskapet togs
Leckö genom öfverrumpling och Elfsborg belägrades. I
Småland hade hans folk äfvenledes framgång, och
den ofvannämnde Peder Hansson till Valstad, som
nu i Vadstena kommit till Gustaf och svurit honom
trohet, samlade der folk och drog nedåt Kalmar. Gustaf
sjelf drog åter uppåt Upland för att ordna allt till
Stockholms belägring.
I September skickade han Nils Arvidsson och Henrik
Jönsson (till Haga på Åland) öfver till Finland. De
vunno här många anhängare och ryckte fram mot
Åbo. Dess slott var för sin tid af stor vigt och
väl befästadt med sina fyra torn, sina murar och
trenne jordvallar, hvilka med mellanliggande grafvar
försvarade slottet åt landsidan. Här hade konung
Christian satt junker Thomas till höfding, en man
som i hårdhet och grymhet var sin herres like,
men på samma gång var en tapper och oförskräckt
stridsman. Han visade under denna belägring prof på
båda delarna. Han gjorde inånga och ofta lyckliga
utfall, och de fångar, som dervid föllo i hans
händer, lät han följande dagen upphänga utanför
slottsmuren. Och när sedermera bref ankom från konung
Christian med sträng befallning att låta döda alla
betydande svenskar, hvilka fallit eller kunde falla i
hans hand, utförde junker Thomas denna befallning på
det noggrannaste. Han skall till och med hafva låtit
halshugga sin egen skrifvare, som dock länge och
troget tjent honom, blott derför attohan var svensk.
På Åbo slott fans då en adelsman vid namn Erik
Flemming. Han visste att samma öde väntade honom,
men han hade äfven fått kännedom om konungens
befallning tillräckligt tidigt för att kunna finna
medel till sin räddning. Han stälde sig nämligen
som han varit konungens ifrigaste vän och utfor så
häftigt mot upprorsmännen, att han lyckades ingifva
slottshöfdingen förtroende till sig som en pålitlig
konungens anhängare. Han fick också en hop knektar att
göra ett utfall mot svenska lägret. Knappt hade han
dock med knektarne, af hvilka en del voro svenskar,
hunnit belägringshären, förr än han hastigt kastade om
sin häst och högg in på danskarne, så att endast några
få af dem undkommo till slottet och junker Thomas.
Nils Arfvidsson synes hafva varit en föga
duglig anförare, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
