Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye riksföreståndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man må dervid i första rummet påminna sig, att när denna herredag stod i Vadstena, var ännu intet slott af någon betydenhet vunnet, och att det vigtigaste medlet för att vinna dem saknades, nämligen en flotta tillräckligt stark att kunna möta Severin Norby. Krigets skiften äro ovissa, och samma missöde, som drabbade den förre riksföreståndaren i rikets försvar, kunde äfven drabba Gustaf. Under tryckningen af framtidens ovisshet, under medvetandet af att den heliga striden nu först skulle med kraft kunna taga lif öfver hela riket, voro sinnena för mycket upptagna af stundens kraf och allvar för att sysselsätta sig med annat än hvad som för hufvudändamålet, fosterjordens befrielse, var nödvändigt.
Efter herredagen sände Gustaf folk både åt Vestergötland och Småland. I det förra landskapet togs Leckö genom öfverrumpling och Elfsborg belägrades. I Småland hade hans folk äfvenledes framgång, och den ofvannämnde Peder Hansson till Valstad, som nu i Vadstena kommit till Gustaf och svurit honom trohet, samlade der folk och drog nedåt Kalmar. Gustaf sjelf drog åter uppåt Upland för att ordna allt till Stockholms belägring.
I September skickade han Nils Arvidsson och Henrik Jönsson (till Haga på Åland) öfver till Finland. De vunno här många anhängare och ryckte fram mot Åbo. Dess slott var för sin tid af stor vigt och väl befästadt med sina fyra torn, sina murar och trenne jordvallar, hvilka med mellanliggande grafvar försvarade slottet åt landsidan. Här hade konung Christian satt junker Thomas till höfding, en man som i hårdhet och grymhet var sin herres like, men på samma gång var en tapper och oförskräckt stridsman. Han visade under denna belägring prof på båda delarna. Han gjorde inånga och ofta lyckliga utfall, och de fångar, som dervid föllo i hans händer, lät han följande dagen upphänga utanför slottsmuren. Och när sedermera bref ankom från konung Christian med sträng befallning att låta döda alla betydande svenskar, hvilka fallit eller kunde falla i hans hand, utförde junker Thomas denna befallning på det noggrannaste. Han skall till och med hafva låtit halshugga sin egen skrifvare, som dock länge och troget tjent honom, blott derför att han var svensk.
På Åbo slott fans då en adelsman vid namn Erik Flemming. Han visste att samma öde väntade honom, men han hade äfven fått kännedom om konungens befallning tillräckligt tidigt för att kunna finna medel till sin räddning. Han stälde sig nämligen som han varit konungens ifrigaste vän och utfor så häftigt mot upprorsmännen, att han lyckades ingifva slottshöfdingen förtroende till sig som en pålitlig konungens anhängare. Han fick också en hop knektar att göra ett utfall mot svenska lägret. Knappt hade han dock med knektarne, af hvilka en del voro svenskar, hunnit belägringshären, förr än han hastigt kastade om sin häst och högg in på danskarne, så att endast några få af dem undkommo till slottet och junker Thomas.
Nils Arfvidsson synes hafva varit en föga duglig anförare, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
