Print (PDF) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Gitstaf Wasa.
medel samt de skändligaste; grymheter, varrade
biskop Jöns för Didriks inställelse hos konungen
i Köpenhamn, der han lätt kunde förvända sjelfva
mor.Sigbrit »Han borde qvarhållas i Sverige» -
skref han - tills konungen sjelf komme dit och
finge se, huru illa med riksstyrelsen tillgått,
på det att det okristliga förfarandet icke måtte
läggas andra till last. Konungen borde icke rätta
sig efter Didrik Slaghecks bref och råd, ty deraf
följde endast olycka och förderf. Han var i hela
kristenheten känd som :den störste missdådare, och
sjelf plägade han säga, att han ej aktade mera att
slå hufvudet af en biskop än af en hund. Han trodde
ej på någon Gud eller frågade efter kyrkor och
kloster, och för sådant sades allmänt att upproret
i Sverige var ett ögonskenligt Guds straff.» Biskop
Jöns berömde derjemte högeligen erkebiskop Gustaf
Trolle och Thure Jönsson, Vestgötalagmannen, samt
omtalade oförbehållsamt Gustaf Wasas framgångar och
det anseende denne åtnjöt. Den svenske erkebiskopen
jemte hans fader Erik Trolle och .biskop Otto skrefvo
äfven.
Det lyckades dock ej att hindra Didriks
afresa. Han begaf sig till Köpenhamn och blef
verkligen erkebiskop, men hans upphöjelse blef af
kort varaktighet. Två månader derefter blef han
nämligen bränd på bål på Köpenhamns torg. Det var
den 24 Januari 1522. Det skedde egentligen för ätt
försona den heliga romerska kyrkan med anledning
af Stockholmska blodbadet, der Didrik såsom den
egentlige upphofsmannen vållat tvänne biskopars
död. Efter Didriks afresa från Stockholm bedrefs
försvaret lika kraftigt som förut, synnerligast af
hans broder den tappre Henrik Slagheck och den från
det föregående för oss bekante borgmästaren Gorius
Holst. Men hvarken Gustaf Trolle eller Jöns Beldenacke
dröjde länge qvar i Sverige efter denna tiden.
Erkebiskopen hade, sedan han till slut funnit
omöjligheten af att uppe^ hålla ett danskt konungadöme
inom Sverige, skrifvit till riksföreståndaren och
föreslagit ett personligt möte dem emellan, under
förhoppning att kunna åstadkomma en förlikning mellan
honom och konungen. Gustaf svarade derpå afböjande,
men uppmanade erkebiskopen att falla till sitt
fädernerike och öfvergifva konungen. »Jag vet full
väl, värdige fader» - skref Gustaf - »huru det står
mellan konung Christian och städerna i Danmark och
Norge. Han hafver nog annat göra än i Sverige hjelpa
de sina. Ty vore eders nåde bättre i Sverige lefva
en herre, som I ären, än fly till Danmark, der spott
och spfe plägar gifvas för goda Svenskar.» Han gaf
äfven erkebiskopen de heligaste löften om glömska af
det framfarna, »Hvad han brutit rnot Sverige, skulle
vara förlåtet både af Guataf o4haf Svergies allmoge.»
Vi känna dock -tillräckligt Gustaf Trolles oböjliga
sinne för att veta, hvad intryck detta Gustafs bref
skulle göra på honom. »Han var så i sin gensträfvighet
förhärdad» - heter det i en offentlig skrifvelse i
riksers råds namn, som utfärdades QtKpar år senare
till hela kristenheten-»att förr än han ville komma
till enighet, förr ville han lida och utslå allt
det onda, honom påkomma kunde, eller ock \ se sitt
fädernesland alldeles förhärjadt och i grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
