Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så väl erkebiskopen som Jöns Beldenacke lemnade Stockholm och begåfvo sig till Köpenhamn till konungen, af hvilken de dock ingalunda blefvo så mottagna, som de hade väntat. Konungen skall med hårda ord hafva farit ut mot Gustaf Trolle och förebrått honom, »att han mot tro och lofven rest ur riket, just då hans närvaro der som bäst behöfdes. Han och ingen annan hade ledt konungen in i dessa förtretligheter. På hans ord hade de tillrustningar skett, hvilka blifvit fruktlösa. En erkebiskop af Upsala af så stor slägt och myndighet som Gustaf Trolle hade bort kunna, om icke öfvervinna, åtminstone väga jemt mot upprorsmannen, om han dertill haft förstånd och vilja.» Med sådana ord måste den stolte mannen låta sig nöja. De voro ock liksom bestälda till ledsagare åt de mörka minnen, hvilka dvaldes i hans själ och aldrig lemnade honom. Sitt fosterland återsåg Gustaf Trolle aldrig.
Lika lyckligt som året 1521 slutade för svenskarne, lika olyckligt var det för fienden. I Stockholm var ställningen ytterst brydsam. Krigsfolket hade förminskats dels genom olyckliga strider, dels genom hunger och sjukdom till 500 man, och staden var så godt som öde. Men strax i början på år 1522 erhöll Severin Norby befallning af konungen att undsätta Stockholm. Han seglade derför till Köpenhamn, der han fick folk och lifsmedel, och sedan styrde han uppåt Östersjön. Han lade till vid Gotland, der han ytterligare förstärkte sig med allt det manskap, som på ön var till finnandes, och styrde så kurs på Stockholm. Vi kunna föreställa oss, med hvilken glädje hans ankomst hit skulle helsas. Han förde också med sig utom friskt folk äfven så rikligt med lifsförnödenheter, att de förslogo utöfver hela våren. Endast på malt och öl var någon brist.
Om tillståndet i landet och Stockholm skref då en dansk höfvidsman Gotskalk Eriksson till konungen, tackande honom för den erhållna undsättningen, men tillika rådande honom att begagna sig af förhållandena, då det påbegynta bullret snart skulle tystna. »Stockholm har hittills i alla krig varit hufvudet och alltid plägat först falla från sin herre, och derigenom hade upproren fått styrka och framgång; ty de skepp, som varit ute i sjön, hade då kommit tillbaka, undsatt landet och underhållit fri tillförsel. Nu var deremot förhållandet icke sådant. Tillförseln var hämmad och dyr tid herskade i landet; på salt, humla, kläden och andra förnödenheter rådde stor brist. Svenskarne hade aldrig tillförene haft en sådan örlog, och bönderne skulle snart tröttna dervid.» Han rådde derför konungen »att ofördröjligen inskicka i landet en väldig här; somliga skulle af fruktan, andra af tillgifvenhet, de fleste af trötthet och ledsnad vid kriget genast gå honom till handa. I synnerhet skulle Östergötland, Södermanland och Upland strax falla honom till, och derigenom skulle Stockholm blifva förlossadt och erhålla sin gemenskap med de öfriga orterna. Sedan skulle Dalarne och Helsingland, som denna uppresning börjat och förledt den öfriga allmogen, snart bringas till hörsamhet.» – Gotskalk Eriksson var konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
