Print (PDF) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm.
57
Så väl erkebiskopen som Jöns Beldenacke lemnade
Stockholm och begåfvo sig till Köpenhamn till
konungen, af hvilken de dock ingalunda blefvo
så mottagna, som de hade väntat. Konungen skall
med hårda ord hafva farit ut mot Gustaf Trolle
och förebrått honom, »att han mot tro och lofven
rest ur riket, just då hans närvaro der som bäst
behöfdes. Han och ingen annan hade ledt konungen
in i dessa förtretligheter. På hans ord hade de
tillrustningar skett, hvilka blifvit fruktlösa. En
erkebiskop af Upsala af så stor slägt och myndighet
som Gustaf Trolle hade bort kunna, om icke öfvervinna,
åtminstone väga jemt mot upprorsmannen, om han dertill
haft förstånd och vilja.» Med sådana ord måste den
stolte, mannen låta sig nöja. De voro ock liksom
bestälda till ledsagare åt de mörka minnen, hvilka
dvaldes i hans själ och aldrig lemnade honom. Sitt
fosterland återsåg Gustaf Trolle aldrig.
Lika lyckligt soin året 1521 slutade för svenskarne,
lika olyckligt var det för fienden. I Stockholm
var ställningen ytterst brydsam. Krigsfolket hade
förminskats dels genom olyckliga strider,’ dels genom
hunger och sjukdom till 500 man, och staden var så
godt som öde. Men strax i början på år 1522 erhöll
Severin Norby befallning af konungen att undsätta
Stockholm. Han seglade derför till Köpenhamn, der
han fick folk och lifsmedel, och sedan styrde han
uppåt Östersjön. Han lade till vid Gotland, der han
ytterligare förstärkte sig med allt det manskap,
som på ön var till finnandes, och styrde så kurs
på Stockholm. Vi kunna föreställa oss, med hvilken
glädje hans ankomst hit skulle helsas. Han förde
också med sig utom friskt folk äfven så rikligt
med lifsförnödenheter, att de förslogo utöfver hela
våren. Endast på malt och Öl var någon brist.
Om tillståndet i landet och Stockholm skref då en
dansk höfvidsman Gotskalk Eriksson till konungen,
tackande honom för den erhållna undsättningen,
men tillika rådande honom att begagna sig af
förhållandena, då det påbegynta bullret snart skulle
tystna. »Stockholm har hittills i alla krig varit
hufvudet och alltid plägat först falla från sin
herre, och derigenom hade upproren fått styrka och
framgång; ty de skepp, som varit ute i sjön, hade
då kommit tillbaka, undsatt landet och underhållit
fri tillförsel. Nu var "deremot förhållandet icke
sådant. Tillförseln var hämmad och dyr tid herskade i
landet; på salt, humla, kläden och andra förnödenheter
rådde stor brist. Svenskarne hade aldrig tillförene
haft en sådan örlog, och bönderne skulle snart tröttna
dervid.» Han rådde derför konungen »att ofördröjligen
inskicka ilandet en väldig här; somliga skulle af
fruktan, andra af tillgifvenhet, de fleste af trötthet
och ledsnad vid kriget genast gå honom till hända. I
synnerhet skulle Östergötland, Södermanland och Upland
strax falla honom till, och derigenom skulle Stockholm
blifva föiiossadt och erhålla sin gemenskap med de
öfriga orterna. Sedan skulle Dalarne och Helsingland,
som denna uppresning börjat och förledt den öfriga
allmogen, snart bringas till hörsamhet.» - Gotskalk
Eriksson var konungens sekre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
