Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af det århundrade, som vi nu sysselsätta oss med, hade det gått så långt, att en adelsman kunde tillbakafordra en bonde, som var född på hans gods, men som nedsatt sig i stad och blifvit borgare – något som icke ens den äldre träldomen under hednatiden visste af. Ty den träl, som vunnit borgarrätt i en köpstad, var redan derigenom fri, utan att någon kunglig förordning derom behöfdes. Nu deremot måste konung Hans 1504 utfärda ett kungabref, enligt hvilket sådana borgare förklarades frie, »när de tjent i kriget med bössa och pil».
Härutinnan ville konung Christian åstadkomma en förändring, och otvifvelaktigt hade det varit en lycka för Danmark, om detta hans syfte vunnits, eller om hans lynne tillåtit honom att vid det goda, som han sökte genomföra, äfven använda goda och lämpliga medel. Efter återkomsten från Sverige 1521 utfärdade han en förordning, hvari han förbjöd att köpa och sälja bönder. »Slik ond, okristlig vana» – heter det – »som hittills hafver varit i Seland, Laaland, Falster och Möen med att sälja och bortgifva stackars bönder och kristna menniskor liksom andra oförnuftiga kreatur, skall ej yttermera efter denna dag ske.» Han tillfogar den bestämmelsen, att bönderne på de nämnda öarna skulle, »när deras herrskap far oredeligt med dem och gör dem olag och orätt, ega rätt att flytta från det gods, de påsitta, och in på ett annat, som bönderne göra i Jutland, Fyen och Skåne», hvaraf man ser, att då ännu bondens vilkor i Skåne och Jutland samt det närbelägna Fyen voro drägligare än på de öfriga öarna.
Det godtycke, som en oredlig herreman kunde utöfva mot sina bönder, i det han tagit sig rätt att bortvisa bonden från den åt honom på viss tid eller lifstid lemnade gården utan giltigt skäl, sökte äfven denne konung att motverka. Han stadgade, »att vissa år skulle bestämmas, inom hvilka landtbon eller, som han i Danmark kallades, fästaren icke fick bortvisas från gården, när han höll den vid makt och betalte sitt landgille, och när fråga väcktes om en gårds ordentliga skötsel, skulle den afgöras icke af jordegaren, utan af konungens länsman och 12 bönder.» Likaledes fritogos bönderne från skyldigheten att om hösten inställa sig till klappjagt eller långkörslor, och herremännen förbjödos att tvinga dem att emottaga oxar till stallfodring. Slutligen fingo bönderne rättighet att skicka sina barn till köpstäderna att der lära hvilket handtverk de ville, äfvensom konungen genom lagstadganden sökte hos bönderna väcka håg för trädgårdsskötsel, i hvilket afseende han må hända verkade" bäst genom inkallandet af holländska bönder, som med hustrur och barn nedsatte sig på Amager.
Det var naturligt, att konungen genom sådana förordningar till bondens fromma skulle reta mot sig bondens herrar, adeln. Vi kunna bäst genom att anföra en tilldragelse, hvilken timade kort efter och med anledning af Dyvekas död 1517, visa, huru föga denne konung gjorde afseende på adelig makt. En ansedd och högbördad adelsman, som hette Thorbern Oxe och som var slottshöfding i Köpenhamn, hade fattat kärlek för den sköna Dyveka, och det säges, att mor Sigbrit icke skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
