Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Severin Norby och Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Severin Norby och Gotland.
På det starka Visborgs slott på Gotland satt fortfarande efter konung Christians flykt Severin Norby, såsom Christians höfvidsman, hette det, men i sjelfva verket mera som en sjelfständig furste, en sjöröfvarfurste på det gamla medeltidsviset, såsom Erik af Pomern hundra år förut, eller såsom Vitalianerne ännu längre tillbaka, »Guds vän och allas fiende». Djerf och tapper och äfven ridderlig på sitt vis samt med öppen blick för manlig duglighet, hade han förstått att omgifva sig med en utvald skara af tappre och dödsföraktande män och förde i spetsen för dessa och i konung Christians namn krig med både Sverige och Danmark.
Intetdera rikets fartyg seglade för honom säkra i Östersjön. Ett synnerligt godt öga hade han till de wendiska städernas krämarskutor, hvilka vanligen kommo med rika laddningar. »Det var nödvändigt för hans helsa» – sade han skämtande – »att röra i deras kramkistor och lukta på deras kryddpåsar». När ett sådant fartyg togs, skiftades bytet så, att Severin sjelf behöll hälften och hans folk fick den andra hälften till delnings. Det tömda fartyget lät han segla sina färde, bedjande de röfvade köpmännen icke glömma bort honom, utan snart komma åter; de skulle alltid vara välkomna.
Det var naturligt, att herr Severin genom detta förfarande skulle uppreta mot sig såväl de båda konungarne som Hansestäderna. De sistnämnde voro honom mest gramse, konung Fredrik må hända minst. Denne insåg nemligen mer än väl, att den under hela det föregående århundradet omtvistade ön skulle återgå till Sverige, om han genom någon oförsigtighet bragte Norby i trångmål, då han sjelf icke befann sig i den ställning, att han med vapenmakt kunde sätta sig i besittning af ön, och af de två, Norby och Gustaf, skulle han naturligtvis helst se ön i dens hand, som han minst fruktade, och det var Severin Norby.
Hansestäderna voro synnerligt ifriga att på hvad sätt som helst stäfja det ofog, som Norby bedref från Gotland. De försökte både genom Fredrik och Gustaf att vinna sitt syfte. Till den senare skickade de ett särskildt sändebud, Herman Israel, som dock till en början hade föga framgång, ehuru han granneligen visade, huru gynsamt tillfället nu var för Sverige att återvinna denna ö. Han omtalade äfven, att hans landsmän genom konung Fredrik »sökt att förtaga Norbys omilda röfveri, men att denne konungs skrifvelser icke aktades af Norby, som fortfarande höll spelet gångande». Gustaf svarade härtill, »att den handeln icke var så lätt att ingå, först emedan han var en utkrigad herre, stadd uti svår gäld, som han ooh riket de lybske skyldig var, och den belöpte sig till ingen ringa summa; vidare tyckte han det icke vara rådligt att så se efter Gotland, att han derför skulle mista Sverige; ovilja och fiendskap skulle deraf följa mellan Sverige och Danmark,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0094.html
