Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Norby och Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lade sig der framför och stängde tillförseln från sjösidan. Till en början tycktes dock den gamle sjöbjörnen på slottet följas af sin vanliga lycka. Hans jakter anföllo på sjön de svenska skepp, som skulle föra krut och lod och hvad som annars behöfdes för belägringen öfver till Gotland, och under den strid, som då uppkom, förlorades en stor del af krigsförnödenheterna, så att väl sjelfva fältstyckena kommo fram, men icke krutet. Nytt förråd deraf måste hemtas från Tyskland, och innan detta hann ankomma, förgingo ett par månader. Nu ville Berent v. Mehlen storma, men då vägrade de tyska knektarne att lyda, förr än de fått sin sold. Två veckor förflöto, och de fingo sin sold, men nu ville de hafva solden äfven för de båda veckorna, och då denna fordran icke kunde uppfyllas, öfvergingo de till pock och hotelser.
Severin Norby, som i god tid underrättat konung Christian om den svenske konungens tillämnade anfall och begärt undsättning samt, i händelse sådan icke kunde komma, frihet från den svurna trohetseden, sände vid midsommarstiden bud till Köpenhamn till konung Fredrik med anbud att till honom öfverlemna Gotland, om han finge behålla sin värdighet och erhölle skyndsam undsättning. Det faller af sig sjelft, att detta anbud skulle mottagas med glädje af konung Fredrik och han icke blott samtyckte till hvad Norby begärde, utan lofvade honom dertill stora förläningar, samt bad honom draga ut på tiden, tills undsättning från Danmark hunne ankomma.
När detta väl var uppgjordt med konung Fredrik, dröjde icke Norby att gifva det tillkänna för Lybeckarne, föreställande dem att vidare fiendtligheter mot honom vore att betrakta som fiendtligheter mot Danmarks konung. Lybeckarne funno detta alldeles riktigt, och i sjelfva verket hade de i och med detsamma uppnått sitt mål – handelns betryggande – hvarförutom de, som alltid måste kryssa mellan Nordens makter och dela jemnt mellan dem, hellre sågo Gotland i den svage Fredriks än i den kraftfulle Gustafs hand. På sådana grunder var det lätt för Norby att aflägsna Lybeckarne. Han vände sig derefter till den svenske fältöfversten för att enligt konungens i Danmark begäran förhala tiden.
Han lät nu Berent v. Mehlen veta, att underhandlingar voro öppnade mellan de båda konungarne och hemstälde, om man icke hellre borde afvakta utgången af dessa än onödigtvis spilla hvarandras blod. Tillika påminte han v. Mehlen om, att de fordom varit kamrater och stridt under samma fana, nemligen konung Christians, och detta gaf anledning till ett besök af Norby i svenska lägret, något som sedan flera gånger förnyades. Den svenske befälhafvaren var gift med en fränka till konung Gustaf, fru Margareta, som var enka efter den i Stockholms blodbad omkomne Erik Knutsson (Tre Rosor). Hon var dotter af den tappre och stridslustige riddaren Erik Carlsson (Vasa) och fru Anna till Vinstorp och sålunda syssling till konungen. Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
