Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berent von Mehlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Kalmar hade gått konung Gustaf ur händerna och måste återvinnas. Det kunde ej ske annat än med
våld.
Med en ansenlig krigsmakt kom konung Gustaf dragande mot Kalmar, och med honom voro flera sedan befrielsekriget bepröfvade fältöfverstar. Där red Arvid Vestgöte, der Peder Fredag, utom många andra. När konungen kom inemot Kalmar, fann han stadsportarna öppna och borgarena kommo emot honom och emottogo honom med stor glädje. Men på slottet såg allt krigiskt ut, och knektarnes lansspetsar skymtade fram der och hvar på vallarne och tornen.
Konungen lät sina ryttare rida ett hvarf omkring staden – vi påminna oss att det dåvarande Kalmar låg på fasta landet, der nu den s. k. gamla staden ligger – för att se, hvad de hade i sinnet på slottet. Och knappt kommo de ned emot slottet, så började man skjuta derifrån. Der fans en gammal bysseskytt, som var så träffsäker, att han troddes hafva sålt sig åt djefvulen. Han såg en ståtlig riddare komma ridande framför ryttarne, och han tog för gifvet att det var konungen, hvarför han genast tog sigte och sköt. Kulan träffade riddaren i låret och dödade fyra andra. Det var dock icke konungen, utan Arvid Vestgöte.
Nu sände Gustaf bud till slottet och frågade, huru man djerfdes stänga för honom hans eget slott. Men knektarne gåfvo till svar, att de icke erkände någon annan herre än Berent v. Mehlen, och de ville försvara slottet åt honom så länge en man lefde bland dem. Det återstod således intet annat än att skrida till allvarsammare åtgärder. Konungen lät uppdraga en skans mellan klostret och slottet och besköt derifrån det senare, hvarpå han gaf befallning att storma. Hans folk ryckte fram med oklanderligt mod och dödsförakt, men besättningen på slottet var bragt till förtviflan. De på slottet – heter det – värjde sig och höllo sig likasom de hade varit rasande. Och Gustafs folk måste draga sig tillbaka.
Gustaf blef häröfver högeligen uppbragt och förebrådde sina knektar i skarpa ordalag, att de voro förfärade och blödige, samt kastade af sig sin kappa och tog på sig harnesk och hjelm. »Jag vill sjelf vara med i stormen» – sade han – »och antingen skall jag taga slottet eller störta derför!» Men hans män bådo honom på det bevekligaste, att han icke måtte göra dem den skammen, de ville efter sin yttersta makt göra sitt bästa, skulle ock hvarenda en af dem derför spilla sitt lif. Konungen gaf då efter, lät ytterligare beskjuta murarna, och så gick man andra gången till storms. Och de tappre krigarne höllo ord, de stredo som lejon. Men slottsfolket gaf icke heller efter i tapperhet, och äfven denna andra stormning uträttade intet; blott det, att konungen förlorade mycket folk och deribland många af sina tappraste män såsom Peder Fredag och Jon Pedersson (Ulfsax). Omkring Peder Fredag låg hela hans fänika och utefter hela muren döde och döende. Af fyrahundra skyttar återstodo icke mer än fyra, och af fyra fänikor knektar endast några få man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
