Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och gammaltidsbiskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ende af den nyvalde biskoparne, som erhöll påflig bekräftelse, var Petrus Magni i Vesterås, men han måste efter sin hemkomst genom den yttersta sparsamhet söka anskaffa de nödiga medlen.
Af männen från den gamla tiden står biskop Hans Brask i Linköping långt framom alla andra. Vi känna honom tillräckligt af det föregående. Han var en varm vän af sitt fosterland, men han var det så, som den gamla tiden fordrade det – så, som de ädlare af den föregående tidens kyrkofurstar varit det. Han var uppriktigt och af öfvertygelse tillgifven den ordning inom kyrka och rike, under hvilken han växt upp, och han höll fast dervid trognare, ifrigare, ju häftigare stormarne hveno, ty han hade en stark själ. Det var en viking i biskopsskrud. Han seglade hellre i qvaf, än han strök segel, och någon illfundighet, några dolda ränkor att vinna sitt mål finner man icke hos honom. Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter hvarandra följande större skedena i ett folks lifsutveckling – den nemligen att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man finner de bäst utpräglade skaplynnena både i godt och ondt. Knappast visar sig hedendomen härligare och större än vid sitt möte med kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnader af den djupaste uselhet. Man jemföre blott sagans Palnatoke med en Sigvald Jarl och desse svärmar af de nordiska rikenas utskum, som lågo och lurade efter ett lättvunnet rof. Så är det äfven här vid randen af det nya skede, som inledes genom en renare och sannare kristendom. Bland skuggorna der skall alltid Hans Brask intaga ett aktningsbjudande rum, medan Gustaf Trolle endast är ett föremål för afsky. Gerningarna döma mannen.
Mellan biskop Hans och Gustaf Eriksson rådde under befrielsekriget ett godt förhållande. Kärleken till fosterlandet förde dem tillsammans både i arbete och uppoffringar. Sedermera förändrades förhållandet mellan dem båda. De stodo ej längre vid sidan af hvarandra mot en gemensam fiende, utan voro sjelfve hvarandras fiender. Huru den striden utvecklade sig, skola vi i det följande skildra. Här må vi blott anföra ett utdrag ur ett biskopens bref, skrifvet om hösten 1524. Brefvet är till en Petrus Bengtsson, som vistades utrikes på en resa, och innehåller till en början uppdrag för honom att göra sig underrättad om förhållandena i andra länder mellan kyrkan och staten, om folkets rätt att bestämma skatterna, om den verldsliga öfverhetens rättigheter i anseende till kyrkans landbönder, om biskoparnes förpligtelser till kronan o. s. v.
Derefter vidrör biskopen förhållandena i fäderneslandet, och hvad han yttrar kan betraktas som ett uttryck af hans åsigt om riket och vilkoren för dess väl. »Vi sägom stort af riksens frihet» – säger han – »och vetom dock icke, hvar hon finnas igen, medan kyrkan och ridderskapet i andra riken, som arfriken äro, ej allenast njuta sina gamla friheter, utan hafva mycket större, än vi här någon tid fingo. I andra land hafva biskopar hela land, slott och städer; här må en man ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
