Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya tidens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till andra ändamål, som kanske äro af Gud förbjudna eller ingenstädes i den heliga skrift påbjudna, utan af menniskor eller jag vet ej hvilken anda påfunna. Likväl påstå vi oss handla med fromhet, då vi stödja oss på en rörstaf, nemligen blotta vanan eller påfliga stadgar, hvilka ingalunda böra hållas i det anseende, att de skulle kunna gälla mera än den heliga skrift eller vara den öfvermäktiga.»
»Vi prester röfva dessa pengar i Guds namn från folket och tillvälla oss att fritt förfoga öfver dem, såsom vore vi icke deras förvaltare, utan deras egare. Vi kalla de trognes samlingsrum för Guds hus, icke derför att Gud bor i de hus som med händer gjorda äro, utan derför att de trogne pläga der sammankomma till att förnimma det som är Guds, det är förnämligast Guds ord. Hvilken gudlöshet ligger icke deri, att vi, när folket sväfvar i fara, likväl tro oss böra skona kyrkans silfver, för att kanske bortröfvas af fiender eller af tjufvar, under det vi låta vår nästa, som Christus befalt oss att älska och för hvilken han dött, nedtryckas ända till att lida hunger och törst. Har då Gud mera omsorg om stockar och stenar än om menniskor? Gifve Gud, att vi klerker hade lika stort bekymmer om nästans salighet som om penningens förvar. Hvilken gudlös gudaktighet, när kyrkans egendom hellre användes på ståtliga, ja, stundom öfverflödiga byggnader än för de trognas behof. Annorlunda handlade de gamle Juda konungar Joas och Hiskia, af hvilka den ene sände till Hasaël, Syriens konung, allt hvad han kunde finna i templets skattkammare, så att Hasaël drog sina färde från Jerusalem; den andre sönderbröt kärlen i Herrans tempel och de guldskifvor, han sjelf deruti låtit fästa, och gaf åt konungen af Assyrien. Ingendera af dessa klandras i skriften derför, att de sålunda köpte åt sina undersåtar hvad som visserligen är det dyrbaraste, friden. Nu utropar man äfven den kristligaste furste, som detta gör, för en helgerånare.»
Ingenting kan bättre än detta bref lära oss känna den man, som stod vid konungens sida och utfärdade hans befallningar. Hvilken djerfhet, och huru skoningslöst uttalar han icke sanningen! Det anförda låter oss tillika se, hvilka åsigter som gjorde sig gällande hos den högsta verldsliga myndigheten om kyrkans egendom. Rörande sjelfva den nya läran utlåter kansleren sig mot slutet af skrifvelsen. Konungen hade med missnöje hört yttras, då han var i Vadstena, antingen i en predikan eller enskildt, att en mindre katolsk lära utspreds i hans rike, men hans begäran, ja, hans vilja vore, att de afhölle sig från sådana lättsinniga yttranden, på det att icke folket måtte genom dem förvillas. Det vore skrifvet: pröfver allt och behåller det godt är. De nya böckerna, vare sig af Luther eller andra, borde de derför icke bortkasta, förr än de sorgfälligt genomläst och granskat dem. Hvad der funno stridande mot sanningen skulle de genom den heliga skrift gendrifva och vederlägga, om de det kunde. »Ty» – säger han – »ehuru till min kunskap föga kommit om denna nya lära, som man kallar Mårten Luthers, så har jag dock af det ringa jag sett kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
