Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi honom inför oss, undervisande honom eder skrifvelse och de skäl, derutinnan voro, och begärde veta, huru han den gerningen emot gammal sedvänja försvara ville, gaf han oss för svar, att han det väl så med Guds lag försvara ville, att derom ingen nöd eller fel vara skall inför rättfärdiga domare, som besinna kunna, om Guds lag icke bör gå framför mensklig lag.»
»Efter sådana hans svar» – fortsätter konungen – »att han är redo svara derom till rätta, kunna vi honom det icke förvägra; kan han icke försvara sig, der låta vi honom för sörja. Dock som I skrifven, att han för den gernings skull är i bann, tyckes oss af vårt föga förstånd underligt vara att för äktenskaps skuld, det Gud icke förbjudit hafver, der är man i bann för, men för hordom, jungfrukränkelse och andra flera slemheter, som Gud hafver förbjudit, är man intet i bann för efter påfvens lag, för hvilka stycken och flera sådana hafvom vi hört, att i utlandet begynna de mycket föraktade varda. Och efter vi höra, att utländes ske nu många sådana giftermål, förmoda vi att här blifver väl med tiden omhandladt, hvad lofligt eller olofligt är, der vi ock någon rättelse efter taga mågom här i riket.»
»Synes ock eder skrifvelse innehålla det, att I icke alldeles menen mäster Olof, förty hans giftermål kan icke mångom vara till skada, utan menen I oss likervis som I gläddes, att I dermed kunden hafva tillfälle att låta utskrika oss för dem som eder synes.... Dock hoppas vi likväl, ehvad I skrifven, att I för annat folk allting väl uttyden till det bästa. Eder härmed Gud befallandes. Af vårt slott Stockholm, år 1525, under vårt sigill.»
Vi se allt fortfarande konungen intaga medlarens ställning mellan de stridande, ehuru visserligen allt mera närmande sig den nya läran. Ännu tydligare visar sig detta i afseende på ett arbete, som detta år sattes i verket, en öfversättning på modersmålet af den heliga skrift. Så väl vid de lärda samtalen som i de skrifter, hvilka spredos om den nya läran, åberopades bibeln som den enda källan för en kristens tro. Men denna källa måste kännas och vara tillgänglig, om folket skulle kunna döma om, huruvida det gamla eller det nya stod Guds ord närmare. Och derför var bibelöfversättningen nödvändig. Något alldeles nytt och oerhördt var icke detta. Vi påminna oss, att S:t Birgitta besörjde en öfversättning af bibeln. Men denna var ytterst sällsynt. Sjelfve biskop Hans Brask, som var mer än andra bevandrad i sin tids litteratur och sjelf egde ett bibliotek, hvarur han utlånade böcker, kände endast af en uppgift i helgonets legender, att hon låtit öfversätta bibeln på götiskt tungomål, och han förmodade, att detta skett genom hennes biktfader Mathias eller Petrus. Någon fördel för folket fans således icke af detta arbete.
Nu tog konungen sjelf detta arbete om händer och begärde, att erkebiskopen och de öfriga biskoparne skulle ombesörja en öfversättning af nya testamentet. Alla folk – sade konungen – hade bibeln på eget tungomål och med anledning af de många tvisterna om de gudomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
