Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Knut och Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förderfva den menige man.» Sådana borde Gustaf icke gifva någon förläning; det sade de både för hans egen välfärds skull och allas deras egen.
Sådan var sinnesstämningen i Dalarne, när Knut domprost och Peder kansler – såsom desse män vanligen kallas, den förre, emedan han aldrig tillträdde erkebiskopsstolen utan föll i onåd såsom domprost i Vesterås; den senare till följd af sitt forna kanslersembete hos Svante Nilsson och Sten Sture – begåfvo sig dit på hösten 1524. I deras sällskap var en tredje man, Peder Grym, som också söndrat sig från konungen. Här i Dalarne funno de skydd och hjelp hos kyrkoherden Jakob i Mora.
Efter desse mäns ankomst förändrar sig tonen i dalkarlarnes bref och blir bitter, hård, vredgad, tills slutligen det ofvananförda vilkorliga uppsägelsebrefvet afsändes. Det var, som vi kunna finna, en bekymmersam tid för Gustaf. Malmö-mötet och Lybeckarnes förräderi, vederdöparnes buller i Stockholm, misstankarne mot Berent v. Melen och oron för Severin Norby och konung Christian – se der en ring af klippor, som tyckes vilja innestänga honom. Och nu kom dalkarlarnes bref i Maj 1525. Hvart han kastade blicken, var det idel misstro och svek, i högre mått än som rätteligen af en menniska kunde bäras.
Till Dalarne skref han lugnande bref och lät äfven sitt råd skrifva samt lät till och med borgare från Stockholm draga dit upp för att stilla de upprörda sinnena. I slutet på år 1524 innehåller konungens bref varningar mot den förrymde Peder kansler, hvilkens sak skulle afdömas på ett möte, dit äfven ombud från Dalarne kallades. I Januari 1525 förnyas varningarna. Äfven till Knut domprost skref han och bad honom återvända till Vesterås, der konungen hädanefter som tillförene skulle främja hans bästa.
Utom prelaterna, hvilka nu lågo och retade dalkarlarnes sinnen mot konungen, skall äfven bref och bud gått mellan Severin Norby och dem. Han skulle gifta sig med fru Christina, den älskade herr Sten Stures efterlefverska, något som gjorde honom synnerligt kär för dalkarlarne, och de och han skulle gemensamt anfalla konungen, de från landsidan, Severin någorstädes från sjösidan, och så skulle den hårde konungen, som så kunnat glömma sina löften och eder, få sitt straff. Vi veta, huru konungens sinne blef bräddfullt af oro, så att han till och med misstänkte den ädla fru Christina. Han sammankallade Stockholms borgmästare och råd samt de förnämste i staden, gick sjelf upp på rådhuset till de församlade och sporde dem till, om han kunde förlita sig på dem under de rådande förhållandena, då slika onda rykten spredos om honom i landet. Borgarena svarade med en mun, att de ville lefva och dö med honom och hjelpa till att nedtrycka ryktena. Men liksom för att lägga råga på bekymrens fat kom några dagar derefter dalkarlarnes uppsägelsebref.
Detta framlemnades till honom i Vesterås. Dit hade han utskrifvit ett allmänt riksmöte. Riksens råd skulle församlas dit den 7 Maj,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
