Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Knut och Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köpstadsmän och bönder – två af hvarje stad och två af hvarje härad – den 14 Maj. Bland riksens råd kommo äfven biskoparne i Skara, Strengnäs och Åbo samt konungens kansler Lars Andersson. Här inträffade något, som icke saknar sitt motstycke i den föregående tiden bland riksföreståndarne, och som Gustaf sjelf mer än denna gång begagnade sig af. I närvaro af de församlade ständerna klagade han öfver de många grofva lögner, som bland allmogen fördes, och öfver de förrädiska stämplingar, som mot honom förehades, nämnande både Severin Norby, Knut domprost och Peder kansler samt andra flera, hvilka obestånd och tvedrägt aktade i riket åstadkomma och med våld skilja honom från regementet. Han visade äfven med goda skäl och grunder, att allt som påfördes honom var dikt och lögn. »Funnes hos honom sådan brist» – dermed slutade han sin framställning – »att hans regemente misshagade dem, så ville han vara redebogen att det öfvergifva, på det att icke något obestånd för hans skull måtte i riket blifva.»
Det var, ehuru med större utsträckning, ett uppträde af samma art som det på rådhuset i Stockholm kort förut, och det fick samma utgång. Så väl riksens råd som adeln och den menige man föllo till med bedjande ord, att han icke måtte öfvergifva dem, och lofvade med hand och mun att vara honom hulde och trogne och att för honom våga lif och blod och allt det de i verlden egde. »De visste väl, hvar i sin stad, hans oskuld, och de ville troligen tillhjelpa – det lofvade de på landsens vägnar hvar för sig – att slika stämplare skulle i ingen landsända försvarade utan som förrädare straffade blifva, så att andra skulle se dervid.» För dessa böners och löftens skull blef då Gustaf qvar vid regementet – heter det – och lofvade å sin sida att våga lif och all sin välfärd för Sveriges rike.
Efter riksdagen drog konungen, som vi veta, nedåt södra delen af riket mot Kalmar, men sedan han återvunnit detta slott, fick han mera frihet att tänka på Dalarne. Redan dessförinnan hade han dock svarat dalkarlarne på deras uppsägelseskrift, men i en helt annan ton än den man skulle vänta hos den af bekymren omhvärfde och med skäl förbittrade konungen. Långt ifrån att möta vredesorden med sådana tillbaka, upplyser han de förvillade, förklarar anledningarna till hvad han gjort och varnar dem för de stämplingar, som smedos mot honom, att de icke måtte gå i sina värsta fienders ledband, just deras för hvilka de anklagade honom. Han rådde dem till sist »att snarliga gifva herr Peder ifrån sig och blifva honom trogne, som de honom lofvat och tillsagt hade. Hvarom icke, måste han med rådet och den menige man i riket tänka der någon annan råd emot, som han bäst kunde. Ville de deremot bevisa sig som trogne undersåtar, ville han alltid veta allas deras bästa, det Gud kände, hvilken han dem alla befalte.»
Sedan konungen återkommit till Stockholm från Kalmar, drog han i Oktober månad norrut genom Vestmanland och öfver Dalelfven in i Dalarne. Här höll han landsting i Tuna med den församlade allmogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
