Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och erkebiskop Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De hade tillika sport» – sade de – »att man ville förbjuda den latinska messan och ändra deras gamla tro. Till dessa nyheter vore kansleren skulden: han vore den som förledde konungen att störa kyrkans frihet.» Deras förbittring tilltog under talet och de bådo konungen att få rycka kansleren ut ur staden. Konungen insåg tydligt, att han alldeles missräknat sig på folkets förmåga att fatta de stycken, som här vore fråga om. Men på allmogens skrik att få ut till sig kansleren Lars Andersson kunde konungen icke låta bli att småleende kasta en blick på kansleren, der han satt till häst vid hans sida. Han sporde derefter bönderna, »om de kände Lars Andersson.» – »Icke känna vi honom», svarade bönderne, »men hade vi honom här nere på löten, väl skulle vi snart blifva bekanta».
Något vidare blef ej taladt den gången mellan konungen och bönderna, utan församlingen upplöstes, och konungen red tillbaka till Upsala. Under vägen var han vid glädtigt lynne. Må hända var det dock blott en antagen glädtighet för att i erkebiskopens närvaro icke visa sig modfäld efter det lidna nederlaget. Det var på den tiden en allmän sed så väl i Sverige som i Danmark och på andra sidan Östersjön att vid vårens ankomst anställa lekar, då någon utnämndes till majgrefve och pryddes med blommor och kransar. Denne var skyldig att hålla gästabud för deltagarne i leken.
Vid nu konungen med sitt följe red vägen fram till Upsala och talade och skämtade med erkebiskopen och de omgifvande herrarne, lät han binda en skön blomsterkrans, och när denna öfverräcktes till honom, satte han den plötsligt på erkebiskopens hufvud och utnämnde honom till majgrefve. Hvad konungens mening dermed var, torde vara svårt att afgöra. Sannolikt får det betraktas såsom ett sätt att dölja den förtrytelse han kände öfver den misslyckade utgången af mötet med allmogen, kanske i någon mån uppblandadt af ett till hälften omedvetet bemödande att draga undan kyrkans främste man någon del af den glans, hvari han solade sig. Erkebiskopen å sin sida upptog skämtet, såsom han borde göra. Han lät kransen sitta på sitt hufvud under hela ridten fram till staden och till biskopshuset.
Två dagar derefter eller sjelfva pingstdagen stod majgrefveölet med prakt och ståt. Två högsäten voro vid bordet. I det ena satt konungen, i det andra erkebiskopen sjelf. Men silfret och kredenskaren voro präktigare framför erkebiskopen än framför konungen. När så gästabudet varat en stund, fattade erkebiskopen sin bägare och drack konungen till, sägande: »Vår nåd dricker eders nåd ett godt år till!» – Konungen såg dervid skarpt på erkebiskopen, reste sig häftigt upp och svarade: »Din nåd och vår nåd rymmas icke under samma tak!» Dermed lemnade han rummet och de närvarande utbrusto i löje. Erkebiskopen greps djupt af detta konungens tillmäle och beklagar sig i den svenska historia, som han sedermera skref, öfver konungens missbelåtenhet. Konungen häpnade öfver det stora öfverflödet i erkebiskopens gård. En sådan anrättning skulle han icke sjelf kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
