Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen öfver Knut domprost och Peder kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
velat taga afträde, om de det kunnat – ty när de samlades till detta sammanträde, visste de icke, hvad som der skulle komma före – skockade sig tillsammans och öfverlade, och uppdrogo de åt domprosten Göran Thuresson i Upsala att framföra deras invändning emot allt hvad som förehades, »emedan herr Peder stod för den dom, der honom icke borde att stå, i thy att samma dom var emot de heliga kyrkones stadgar företagen». Men denna insaga hindrade dock icke de verldslige herrarne att döma herr Peder såsom förrädare till stegel och hjul efter Sveriges lag. Lagmannen i Upland Michael Nilsson (Svarte Skåning eller Krumme) afkunnade dödsdomen.
Samma dag klockan mellan 1 och 2 halshöggs biskop Peder och steglades på högsta backen söder om staden. Trenne dagar derefter drabbades äfven Knut domprost af samma öde i Stockholm. Han steglades utanför staden. Mot domen öfver Peder Sunnanväder uppsatte prelaterne en skriftlig protest. Men denna blef af lika liten verkan som det onda tal om konungen, hvilket i löndom utspreds af prester och munkar. Med hvad som timat i Stockholm och Upsala hade konungen visat, att intet inom Sveriges rike stod så högt, att det icke kunde falla, om det visade sig vara till Sveriges skada. En hvar måste gifva sitt offer åt riket, både till person och egendom.
Men biskop Hans i Linköping skref – det var den 22 Januari 1527 – till doktor Peder Galle i Upsala: »Varer icke orolige, vetande att tron hafver ett fullkomnadt verk. Vi hafva beslutat enligt evangelii uppmaning frukta den, som kan kasta själen i helvetet. Hafven i edra böner eder tillflykt till Herren Gud, till S:t Erik och andra riksens patroner, och ingenting skall slutligen skada, emedan det är för kyrkan eget, att hon just då triumferar, när hon synes undertryckt. Ty helvetets portar skola icke vara henne öfvermäktiga!»
Brefvet manar till lugn, men oron rasade i den gamle biskopens själ. Flera af hans bref till sina vänner tyda derpå. »Längtar eder efter omsorg, hoomod[1] och bedröfvelse» – skref han i December 1526 till Petrus Benedicti i Rom – »så skynder eder hit, och glömmer icke qvar patientiam[2]. Oss hoppas dock det vara loco purgatorii nostri[3], hellre här än in futuro[4].....Ecclesia svecana[5] står i värsta måtto så länge Gudi täckes, och hafver den armaste bonde i Sverige bättre vilkor än hon hafver, ty han njuter lag och rätt, sina tillbörliga friheter och gamla, goda riksens sedvänjor.»
Frampå våren 1527 fick den gamle biskopen – han var nu tre och sextio år – konungens kallelse till riksdagen i Vesterås. Der riktades ett rothugg mot den gamla kyrkan. Vi hafva i behåll ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
