Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han begärde derför att dalkarlarne ville sända fullmäktige till det nämnda Vesterås-mötet och till dess låta allt obestånd blifva tillbaka.
Detta svar å böndernes klagomål uppsattes tisdagen den 14 Maj i Upsala, och samma dag utfärdade konungen kallelsebref till menige riksens råd att infinna sig i Vesterås trefaldighets-söndag. Gustaf vistades fortfarande i Upsala och hade dagen efter S:t Eriks dag ett samtal med menige man från köpstäderna och landsbygden af allt Upland. De hade efter gammal sed infunnit sig till Eriksmessan. Konungen samtalade med dem från Gamla Upsala högar. Han sporde dem till om Dalupproret och hvad de tänkte derom samt om han kunde förlita sig på dem. Alla svarade att de obrottsligen ville hålla hvad de lofvat konungen, och på eftermiddagen utsågos inför riksens råd i salen i biskopshuset tio män att begifva sig upp till Dalarne och på landsens vägnar förmana dem att afstå från sitt förehafvande och öfvergifva skalkar och veterlige tjufvar, som de hyllade uppe hos sig. I den instruktion, som gafs sändebuden, heter det, att hvar dalkarlarne icke ville rätta sig sjelfve och anamma det goda råd, som gafs dem, så var det de, som bröto det mellan dem och Stockholm samt Upsalastäderna gjorda förbundet och söndrade sig från dem och riket, icke tvärt om. Dalkarlarne vore dock icke mer än en ledamot med de nämnde i hela riket och skulle ingalunda så oförnufteliga dem och flera oåtspordt företaga slikt obestånd, som vore icke blott dem sjelfva till straff och förakt, utan jemväl alla till tunga och förargelse.
Med konungens svar begåfvo sig de utsedde upp till Dalarne, der de äfven framförde den allvarsamma helsningen från de vid Eriksmessan i Upsala församlade, hvilken innehölls i deras instruktion. De upproriske uppstälde då följande fem vilkor för att de skulle öfvergifva Daljunkaren och återgå till stillhet: 1) att Daljunkaren skulle i sitt fria behåll få komma ur riket och sedan förse sig hvar han kunde; 2) att allt hvad de med honom företagit hade skulle vara förlåtet och glömdt; 3) att ingen ny tro eller luthersk lära skulle dem påföras; 4) att de många främmande sätt med uthackade och brokiga kläder, som då nyss i konungens hof uppkomne voro, skulle afläggas, och 5) att alla de som åto kött fredagen eller lördagen skulle brännas eller eljest aflifvas.
Af dessa vilkor biföll konungen det första och andra. Hvad beträffade det tredje och femte, bad konungen dalkarlarne icke bekymra sig om lärdomen; konungen skulle väl sörja för dem, efter de deruti icke hade förstånd. Rörande den fjerde punkten åter, svarade konungen, »att han icke ville blifva mästrad af dem, på hvad sätt han klädde sitt hoffolk, sina drabanter och andra. Han måste rätta sig efter andra potentater, kejsare, konungar och furstar, efter som vi svenskar icke vore mer getter eller svin än de.»
Med dessa svar måste dalkarlarne låta sig nöja och lofvade sända sina fullmäktige till den beramade riksdagen i Vesterås trefaldighets-söndag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
