Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om förändradt mötesställe slutar med följande ord: »Och vore väl nyttigt, att I haden med eder edert folk med deras harnesk och små hästar», samt i ett tillägg, liksom han efter brefvets nedskrifvande funnit att mera vigt, än som slutorden angåfvo, borde läggas vid denna omständighet: »att de ändteligen och oförsumligen med sig skola hafva deras hästar, karlar, harnesk och bästa värjor.» Af hela brefvets innehåll och anda visar sig, att denna befallning hade afseende på Dalarne och hvad som möjligen kunde blifva nödvändigt att företaga mot denna landsända under eller efter mötet.
Till den utsatta dagen eller den 16 Juni hunno emellertid icke på långt när alla riksdagsmännen inträffa i Vesterås, men de kommo under de följande dagarna, så att den nästföljande söndagen den 23 Juni var samlingen temligen fulltalig. Denna vecka har ock sin historia, som jemte en tilldragelse på morgonen sjelfva midsommarsdagen, den dag då mötet öppnades, kan anses såsom en inledning till sjelfva riksdagshistorien.
Frågar man, sedan man kastat en blick på riksdagens sammansättning, efter sinnesstämningen hos dess medlemmar, efter partiernas ställning och de utsigter för och emot, hvilka visade sig för det ena eller andra, så kan en sådan fråga lätt besvaras med ett hänvisande på de närmast föregående åren och den oro, som äfven nu bemäktigat sig alla sinnen. Hufvudfrågan var naturligtvis alltid religionen, och en hvar af dem, som kommo till mötet, förde med sig medvetandet om, att här måste något framgå som frukt af de föregående årens arbete och strider. Det faller ock af sig sjelft, att den gamla tidens män skulle med bekymmer och fruktan motse den afgörande stunden, då deremot den nya tidens män skulle med hopp och förtröstan afbida densamma.
Detta var en följd ej blott af de menskliga förhållandenas allmänna art, utan äfven af de särskilda tidsförhållandena. Blickade man omkring sig i Europa, såsom biskop Hans i Linköping gjorde, såsom ock konungen och hans närmaste, mäster Lars kansleren, gjorde, så såg man den gamla påfviska kyrkan i Sverige liggande liksom en ö midt i ett haf af stormupprörda vågor. Vesterut – i Norge och Danmark – segrade lutherdomen med hvarje dag, väl icke offentligen, men icke derför mindre säkert; söderut från Holstein, bort emot Polen var norra Tyskland, med Kursaxen i spetsen, lutherskt och sjelfve ordenshögmästaren i Preussen hade omfattat den nya läran, medan i det södra Europa kejsaren och påfven stodo väpnade mot hvarandra, och hvad tiden beträffar kunde tidningen om Roms intagande af den förres krigshär, som gäckande utropat Luther till påfve, hafva hunnit till Sverige. Utom som inom Sverige hopade sig sålunda dystra och hotande moln omkring den gamla kyrkan och hennes försvarare, och i samma mån måste modet hos den nya tidens sakförare växa, ehuru äfven för dem förhoppningarna om framgång hade sin motvigt i hvad som timat till den gamla kyrkans förmån så väl inom Dalarne som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
