Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte besörjas med en annan herre, som dertill bättre lycka och lämpa hafva kunde. Han tackade för den ära, de bevisat honom, och hoppades att de skulle anse honom förtjent af ett stycke län, hvaraf han kunde uppehålla sig till rikets tjenst. Innan beslut härom fattades, ville han dock framlägga de brister, hvilka icke blott för honom, utan för hvar och en annan gjorde regementet till en styggelse; 1) Kronans inkomster förslogo icke till utgifterna. De förra utgjorde knappast 24,000 mark, de senare gingo till väl 60,000 mark. Tullen var borta, bergverken i förfall, hvarjemte ock kronan mycket försvagades deraf, att en hvar ville vara herre öfver sina landbor; 2) Ridderskapet var försvagadt dels genom kriget, dels och hufvudsakligen derigenom, att dess gods och egodelar till större delen kommit under kyrkor och kloster, och då alla ville hafva förläningar af kronan, förminskades derigenom hennes inkomster; 3) De förnämsta sjöstäderna förderfvades genom olaga landsköp, och slutligen 4) borde ständerna besinna, att främmande herrar lätteligen här kunde anstifta inbördes tvedrägt, när de hörde, att svenske män voro så lätta på tygeln. Det hade aldrig lyckats främmande herrar att här inkomma och förderfva riket, och det skulle aldrig lyckas, om svenskarne voro endrägtige.»
Slutligen framstälde konungen till afhjelpande af de anförda bristerna, att kyrkans öfverflödiga egendom måtte återgå till kronan, ridderskapet och allmogen, att biskoparne måtte till konungen lemna sina slott, såsom för dem obehöfliga, allt vädjande till Rom borde förbjudas, bekräftelse å biskopsembetena derifrån icke köpas o. s. v.
Det var alldeles tyst i salen, när kansleren slutat uppläsningen af dessa konungens framsättningar. Då äskade konungen svar af ridderskapet och biskoparne, hvarvid rikshofmästaren Thure Jönsson reste sig upp och bad konungen med saktmod höra deras svar. Konungen bejakade detta och nu tog biskop Hans Brask till orda: »Vi som äro i det andliga ståndet» – sade han – »måste bekänna, att vi äro vår allerheligaste fader, påfven i Rom, tillsvurne och hafva lofvat honom den lydnad, att vi intet företaga skole uti lärdomar eller andra andliga saker utan hans samtycke, lof och minne. Icke desto mindre äro vi ock besvurne vår nådigste herre och konung med lydnad, huldskap och manskap, honom bör oss lydiga och hörsamma vara, så vidt att intet blifver påbudet, som sträfvar emot de dekreter och statuter, som påfven eller universalconsilierna, det är allmänneliga biskopsmöten, stadgat och oss föresatt hafva. Det står oss intet till görandes något med vilja resignera af kyrkans egodelar, löst eller fast, ty påfven hafver oss befalt att hafva det i förvar. Men de privilegier och vidskepelser, som släta prester, munkar och djeknar hafva uppfunnit och öfvat, men som deras förmän icke tillåtit, det må gerna aflysas, och de som sådant bedrifva straffas».
Sedan biskopen slutat, vände sig konungen till rådet och ridderskapet och sporde, »huru dem syntes, om detta var rätt svaradt». Herr Thure Jönsson tog då att besvara konungens spörsmål. »Han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
