Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke annat förstå» – sade han – »än att det skulle till det närmaste vara rätt, ändock icke ännu var tillfyllest svaradt till alla artiklar.» Då sprang konungen upp helt förtörnad och hans blick for ljungande öfver de församlade. »När så är» – utbrast han – »hafva vi icke lust att vara eder konung. Allt hade vi förmodat oss andra svar af eder. Men nu kunna vi icke förundra oss, att allmogen är galen och bevisar oss all olydnad, harm och förtret, när vi förnimma dem hafva så goda tillskyndare. Få de icke regn, så skylla de oss; få de icke solsken, så göra de detsamma; händer dem hårda år, hunger och pest, eller hvad det vara kan, så måste vi bära skulden. Detta är tacken för all den hjertans sorg och bekymmer, vi hafva och draga för menige rikets och allas eder välfärd. Vi måge arbeta på edert bästa så mycket vi kunna och förmå, både i andliga och verldsliga saker, vi hafva dock intet annat vänta till lön, än att I gerna sågen, det yxan sutte i hufvudet på oss, ändock ingen af eder vill sjelf hålla i skaftet. Sådan lön och slik bedröfvelse kunna vi så väl undvara som någon af eder. Vi måste dagligen draga mera arbete och besvär, än någon af eder vet eller förstå kan, både i utländska och inländska saker, för det vi skola vara edert hufvud och konung. Ändock velen I nu sätta oss öfver hufvudet både munkar och prester och allahanda påfvens kreatur, och uti en summa sagdt, så velen I alla döma och mästra oss, ehuru vi äro utkorade till eder herre och konung. Men hvem kan på sådant sätt vara eder konung? Vi tro icke, att den värste i helvetet skulle vilja göra’t, än sedan någon menniska. Derför mågen I veta, att vi med sådana skäl ingalunda vilja vara eder konung, utan säga oss slätt dermed utaf, och äro tillfreds, att I mågen eder utkora och välja, ehvem eder synes; kunnen I den bekomma, som i allo måtto och alltid kan vara eder alla till behag, så såge vi det gerna. Dock skolen I vara betänkte att lösa oss redeligen här ut af riket och först betala vårt fasta fäderne- och möderne-arf, som vi ega här i jordagods och gårdar, och sedan allt det vi kostat hafva på riket af vårt eget. När det är skedt, då lofva vi eder, att vi vilja draga vår kos ur riket och aldrig någon tid komma här in igen.»
Tårarne brusto härvid konungen ur ögonen. Han lemnade hastigt församlingen och begaf sig upp på slottet. En djup tystnad rådde i salen, och ljudet af den bortgående konungens steg återskallade ostördt. Alla sutto häpne och bestörte. Då reste sig gamle Lars Andersson, konungens kansler, och talade till ständerna. »I gode män!» – sade han – »dragen öfver ens och rådslån visliga härom, bedjande Gud om ett godt råd. Ty här är nu en hög sak för handen, som gäller hela rikets välfärd. I hören väl, att här äro icke flera än två utvägar, antingen måste vi följa vår nådige herres och konungs vilja efter och bedja om hans gunst och vänskap och att han ville blifva vår konung hädanefter som hittills, eller ock, om eder tyckes råd vara att utvälja en annan och lösa konung Gustaf ut, som I hörden, att han sjelf sade. Andra utvägar veta vi icke.» Men de sutto alla så försoffade, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
