Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hafva der mera ondt än godt af, om de skulle så beskyddas, att hela riket skulle deröfver komma på obestånd. Riket begynte nu väl komma sig före i alla stycken, men droge konung Gustaf, det Gud förbjude, bort af riket, kunde man icke förmoda sig mycken säkerhet af rikets fiender, som icke länge skulle låta det oanfäktadt vara. Slutligen bad han dem högeligen behjerta hvad han hade sagt, och när han slutat, steg både ridderskapet och menigheten upp och tackade honom för det han så väl börjat drifva denna saken.
Det sätt, hvarpå biskopens ord mottogos, visar, att ganska många af de närvarande hyste samma åsigt, ehuru ingen velat vara den förste att uttala den. Man kom ock nu att besinna hvad som föranledt brytningen med konungen, och helt naturligt uppstod den tanken att låta de närvarande religionslärarne offentligen granska tvistepunkterna mellan den gamla och den nya läran. Och så framkallades mäster Olof och Peder Galle. Den senare talade på latin, men måste till slut afstå derifrån, då de församlade bestämdt yrkade, att båda de stridande skulle begagna svenska språket, så att en hvar kunde begripa, hvad de sade. Samtalet, eller disputationen, som det hette, mellan de båda kämparne fortfor till sent på aftonen. Mera uträttades icke den andra dagen.
Den tredje dagen tycktes till en början blifva lika orolig och stormig som den föregående. Äfven nu började bönderne och köpstadsmännen skria och ropa på ridderskapet, »att om herrarne ville blifva orsaken till rikets förderf, så skulle de med konungens hjelp hemsöka och straffa dem, och derom hade de redan haft bud hos konungen». Detta tal gjorde verkan. De bland herrarne, hvilka voro från Vestergötland och sålunda stodo Thure Jönsson närmast, började bedja honom, att han måtte anse den farliga lägenheten och icke hålla sig så styf mot konungen. Deraf kunde mycket ondt komma. »Vi torde så taga saken före», sade de, »att ingen af oss kommer hädan med lifvet.» Måns Bryntesson var synnerligen ifrig att inverka på den gamle mannen. »Jag vill så göra’t», svarade slutligen herr Thure, »och låta mig denna gången nöja och följa konungens vilja efter, dock så att han icke skall tvinga mig till något lutheri, och vill han icke vara goder, så få vi väl råd med honom en annan tid.»
En lång rådplägning följde nu, hvarpå kansleren Lars Andersson och mäster Olof uppsändes på ständernas vägnar till konungen att bedja honom återtaga riksstyrelsen och tillkännagifva, att man fogade sig efter hans vilja. De afvisades af konungen med stränghet. Han stod fast vid hvad han hade sagt ständerna, och med detta besked återkommo de utskickade till klostret. En ny beskickning till konungen rönte samma mottagande. Nu uppstod en allmän bestörtning, och den ene efter den andre började gå upp till konungen för att med böner och knäfall söka blidka hans sinne. Länge visade sig dock alla böner förgäfves. Men slutligen lofvade konungen, att han följande dagen skulle infinna sig hos ständerna i klostret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
