Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens kröning. Dalupproret - Vestgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens vrede genom skyndsam underkastelse. De undsluppo ock dermed, att några af hufvudmännen fängslades för någon tid.
Äfven i Gestrikland höll konungen landsting och begaf sig derifrån öfver Upsala till Stockholm, dit han återkom i April månad. Medan konungen befann sig i Gestrikland, greps i Helsingland en af hufvudmännen för Dalupproret, Peder Grym, och öfverlemnades till konungen. Man fann hos honom åtskilliga bref, som innehöllo upplysningar om det nu stillade upproret och om det understöd, som upprorsmännen haft från Norge. Konungen berättar detta i ett bref till rikshofmästaren Thure Jönsson. Brefvet är skrifvet i slutet af Mars från Elfkarleby, der konungen då befann sig.
Peder Grym fördes till Stockholm, och här hölls den 18 och 20 April på Stockholms slott en ransakning med honom af några rådsherrar. Han bekände bland annat om planen för upproret, att junker Nils skulle komma till riket i Sverige efter sin fader herr Sten genom dalkarlarnes tillhjelp, och om detta icke lyckades, skulle man anskaffa skepp och sjöledes från Norge angripa Öland och Kalmar. För den hjelp, Daljunkaren sålunda erhöll från Norge hade han lofvat de norske Viken igen, när han fått Sverige in. – Peder Grym dömdes till döden och blef genast afrättad och satt på stegel.
Sålunda hade då lugnet återvändt inom de oroliga landskapen i det norra Sverige. Älskad var dock icke den stränge konungen, och det missnöje, som låg utbredt öfver folkets sinnen och fick sin näring af munkars och presters illvilliga tal om konungen, ökades af den hårda tid, hvaraf landet hemsöktes så väl under året 1527 som under 1528. Folket måste taga till barkekakan – heter det – och de, som fingo köpa agnar eller mäsk, tyckte sig vara mycket lyckliga. I Roslagen och skärgården dogo flera af svält. Konungen fick skulden, och man kallade honom »barkekonung». Nöden och eländet hade dock blifvit vida svårare – heter det vidare – om icke konungen från Lifland och andra länder inköpt flera tusen läster spanmål, hvilka utsåldes härads- och sockenvis för en mark tunnan[1], så att ingen skulle köpa »på prång» och dyrka upp priset för den fattige. Men folket var så argt och otacksamt, att det visade konungen på den tiden platt ingen tack derför.
Det lugn, som inträdt, var endast ytligt. Det dröjde ej länge, förr än upproret åter stack upp sitt hufvud, och från ett håll, der man minst af allt väntade sig något sådant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
