Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vestgötaherrarnes uppror
- Det gamla viker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadfästelsebrefvet ankommo till konungen underrättelser, att herr Thure och biskop Magnus lemnat riket och flytt till Danmark.
Det gamla viker.
De upproriske herrarne, hvilka tvungna af omständigheterna ingått på aftalet i Broddetorp, såsom naturligt är hufvudsakligen derför, att hvad de åsyftade, nemligen bibehållandet af det gamla, der gjordes till ett hufvudvilkor, afbidade med oro svaret från konungen. Det var egentligen ett slags stillestånd, hvarur det berodde på konungen om fred eller strid skulle utveckla sig. Men de kunde dock icke fördölja för sig, att det var mycket tvifvelaktigt, om de skulle kunna uppbära den senare, om konungen genom sitt svar förkastade vilkoret för den förra. På allmogen i Vestergötland kunde de icke räkna, deras öde hvilade nu som från begynnelsen derpå, om rörelsen kunde vinna en större utsträckning, hvartill början var gjord genom hvad som utfästats i Broddetorp, der Östgötarne edeligen lofvat förena sig med småländingarne och vestgötarne, i händelse konungen tvang dem dertill. Men konungens makt var större än dessa tre landskapsmenigheters tillsammans; han höll mot dem hela det öfriga riket samladt i sin hand. Derom vittnade de bref, som dagligen ingingo. »Och hvar I ären af den mening» – skrefvo dalkarlarne den 5 Maj 1529 – »att vi i denna saken skulle falla eder till, då må I veta, att I af oss intet bistånd hafva skola, utan vilja vi med lif och makt hjelpa att straffa dem, som sådant obestånd företagit..... Och är storliga fruktandes, att här äro ännu någre i eder landsända, som äro den omilde konung Christians vänner och vilja bedraga sig till hans hand.»
Det är märkeligt nog att finna sådana ord från en allmoge, som nyss förut nedlagt sina vapen mot samme konung, och som ett par år efteråt stodo färdige att upptaga dem. Man ser dock, att det fans något, som den svenske bonden ansåg farligare än konungens nyhetsmakeri, det nemligen att blifva främmande mans trälar. Denna starkt utpreglade fosterlandskänsla var en frukt af de ädle Sturarnes verksamhet, som ständigt behöll sig frisk.
Under sådana förhållanden voro utsigterna för herrarne helt mörka. Antingen konungen antog eller förkastade deras vilkor, egde han makten i sina händer, och han hade ej gjort sig känd för ett försonligt sinnelag mot dem, som vågat göra honom makten stridig. Thure Jönsson och biskop Magnus, hvilka framför de andra varit verksamme mot konungen, vågade derför icke stanna i riket, utan begåfvo sig öfver danska gränsen. De förnämste näst dem – Måns Bryntesson, Nils Olofsson och Thure Eriksson – beslöto sig för att stanna liksom de öfrige. Förstörandet af deras bref, hvilka voro de hufvudsakligaste bevisen mot dem, skall hafva bestämt dem.
Så kommo då konungens bref nedåt landet, så väl det allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0195.html
