Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Christian Tyranns historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda holländare att försträcka konungen med skepp, penningar och manskap. Christian hade kort förut med en skara krigsfolk, som blifvit ledigt från en ost-frisisk grefves tjenst, gjort ett infall i Holland och sköflat staden Alkmar samt förstärkt sig med roflystna hopar, så att han befann sig i spetsen för 12,000 man. Kejsar Carl befann sig sjelf vid denna tid i Nederländerna, men var alldeles oberedd att möta denna styrka. Icke under derför, om så väl han som Nederländerna gerna sågo, att de kunde blifva af med den besvärlige Christian, och kejsaren afsände flera skrifvelser att affärden skulle så mycket som möjligt påskyndas.
Den 26 Oktober lade slutligen Christian ut från Vest-Frisland med en flotta af 26 skepp och en styrka af 8,000 man. Kosan styrdes mot Norge. »Men den himmelske Guden» – säger krönikan – »som är alla tyranners ovän, höll med honom först en skärmytsling i sjön». En förfärlig storm uppstod, som skingrade flottan och kastade några skepp mot Skotland, andra mot Vikens klippor. De skepp, som förde rytteriet, matförråden och kanonerna, gingo förlorade. Med de återstående krigarne, halfdöda af hunger och köld, landade de räddade skeppen, 15 till antalet, i olika hamnar på Norges kust. Sjelf landsteg Christian vid Opslo den 5 November, skref och underrättade Gustaf Trolle derom i Trondhjem samt utfärdade följande dagen en uppmaning till Norges folk att sluta sig till honom.
Här i Opslo hade ock den återkomne konungen den glädjen att mottaga trohetsed af ett par biskopar och flera verldsliga rådsherrar. Den 29 November uppsade norska riksrådet offentligen konung Fredrik tro och lydnad och uppmanade det danska att deruti förena sig. Endast biskopen i Bergen afhöll sig från att sluta sig till Christian. Likaledes blefvo slottsherrarne på Bergenhus, Aggerhus och Bohus konung Fredrik trogne. Dessa fästen måste belägras och Christian ryckte sjelf för Aggerhus, medan Thure Jönsson inryckte i Viken och började belägra Bohus, upprepande sitt redan i Nederländerna till konungen gifna löfte att med 2 eller 3,000 man taga hela Sverige. Viken var då ännu i konung Gustafs våld. Fästet Olofsborg, som försvarades af Åke Claesson (Tott), togs och nedbrändes, och herr Åke sjelf blef skjuten. Tillika skrefvos bref af de landsflyktige herrarne och inskickades i Sverige, och då, som vi veta, starkt missnöje, ehuru visserligen för ögonblicket qväfdt, rådde der i de vigtigaste landskapen, syntes faran vara stor för konung Gustaf, helst som den återkomne konungen tycktes hafva bestämt sig för att från Norge först vända sig mot Sverige.
Det är ett upplyftande skådespel att se, huru de missnöjde i Sverige betedde sig nu i farans stund, när det åter var fråga, huruvida Sveriges rike skulle bestå eller icke – ett skådespel som för alla tider länder Sveriges folk och särskildt dalkarlarne till ära, och som, om man jemför dessas handlingssätt med det, som utmärker senare tiders män, hos hvilka den enskilda hämnden gälde allt och fosterlandet intet, låter Gustaf Wasas halfråa bönder omstrålas af minnets skönaste ljus, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
