- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner /
216

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Christian Tyranns historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mörk natt höljer de män, hvilka tillhörde det företrädesvis så kallade bildningens århundrade. Det kan väl vara, att en Måns Nilsson icke ogerna lyssnat till de förrädiska brefven och att han till och med haft hemliga bud till konung Christian och Thure Jönsson i Norge, såsom sedermera lades honom till last, men detta kommer då endast honom vid. Han förmådde bland sina landsmän dermed intet uträtta. Man kan icke utan en känsla af hänförelse genomläsa dessa dalkarlars svar på Gustaf Trolles skrifvelse. »De mindes väl» – heter det – »den kristendom, som erkebiskopen långfredagen beviste mot fattige svenske män. Den kristendomen var ett bödelsembete och icke ett biskopsembete. Ty mågen I icke vända edert sinne eller näsa hit, utan om så vore, som för tidende går, att I velen gifva eder in i Dalarne med eder hop, äro vi alla så till sinnes, att vi vilja våga vår hals derutöfver, så många här i Dalarne femton år gamla äro, och så långt som skäkta och pil räcka kunna. Betänke med eder sjelf, att I och edra anhängare voro aldrig Sveriges män hulde och tro; ty vedersäga vi, menige man, eder.»

Det behöfdes knappt några uppmaningar från Gustafs sida att sätta detta folk i rörelse, så snart det gälde Sveriges sjelfständighet. Missnöjet med den stränge konungen, som uttalat sig i så bittra ord och äfven skridit till våldsamheter och som aldrig kunnat vinna en bättre bundsförvandt än i de händelser som nu timade – detta missnöje sjunker till djupet, det förlorar sin tunga, och man ser den gamla andan från Engelbrekts och Sturarnes dagar lefva qvar lika frisk, lika mäktig af handling. Till och med bland presterna funnos de, som vägrade uppläsa herrarnes förrädiska bref, redan innan konungen förbjöd det vid förlust af lif och gods.

Förmaningar från konungen uteblefvo dock icke. Sådana skickades till gränslandskapen Vermland, Dal och Vestergötland, till Småland och Nerike. »Stån nu på eder sida faste, käre vänner» – skrifver konungen – »och låter intet obestånd uppkomma bland eder, så varder oss svenske män intet skadande. När vi draga öfver ens inbördes, hafva de utländske ingen makt med oss!» – Tillika vidtog han med kraft nödiga rustningar. Redan så fort han fick kännedom, att Christian ämnade sig till Norge, började han rusta i Vestergötland och befalte detta landskaps frälse, liksom det från Småland och Östergötland, att draga till Lödöse, dit han äfven skickat sina hofsvenner. Strax på nyåret 1532, tolfte dag jul, höll konungen allmän vapensyn med frälset från Mälarlandskapen, hvilket likaledes nedskickades till Vestergötland och Lödöse. Bepröfvade män sattes i spetsen för den svenska krigsmakten, de voro marsken Lars Siggesson och Severin Kijl.

Det var naturligt, att den öfverhängande faran skulle föra de båda konungarne i Sverige och Danmark tillsammans, men de åtgärder, som vidtogos i det senare riket, voro så lama, att de väckte högt missnöje hos Gustaf, och han skref upprepade gånger derom till både konung Fredrik och Damnarks rikes råd. Fyra stora örlogsskepp, som Lybeck

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free