Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lybeckarnes stämplingar. Fred i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjelpen uteblef dock, och Köpenhamn måste öppna sina portar. Den 5 Augusti höll konung Christian der sitt intåg. Staden fick behålla sina privilegier, och borgarena fingo tillgift för sitt motstånd, äfven Jörgen Kock och Ambrosius Bogbinder, hvilken senare dock följande morgon fans död i sin säng. »Med Köpenhamn föll det sista bålverket för folkfriheten i Danmark», säger en dansk historieskrifvare.
För Norge slutade grefvefejden på ett oväntadt sätt. Upproret der stillades lika lätt som alla de föregående. Erkebiskop Olof flydde ur landet redan i April 1536, hvarpå landet föll i Christians händer, och på riksdagen i Köpenhamn i Oktober samma år fattades om detta rike följande märkliga beslut: »Efter Norges rike nu är så förringadt både till makt och förmögenhet och icke ensamt förmår underhålla en konung, och emedan samma rike är förbundet att blifva hos Danmarks krona i evig tid .... så hafva vi lofvat och tillsagt Danmarks rikes råd och adel, att .... Norges rike härefter skall vara och förblifva under Danmarks krona liksom ett af de andra landen, Jutland, Fyen, Seland och Skåne, och härefter icke vara eller heta ett konungarike för sig, utan en ledamot af Danmarks rike och under Danmarks krona till evig tid.»
Sådant slut blef det för Norge på den »kärliga bebindelsen» mellan Nordens riken! Man behöfver blott genomläsa detta riksdagsbeslut för att minnet af de män, hvilka stält sig i spetsen för Sveriges folk och dess sjelfständighetskamp, minnet af vår medeltids store män, Engelbrekt och Sturarne samt sist Gustaf Eriksson Wasa, skall framstråla i ovansklig glans.
Derefter slutade äfven kriget mellan Sverige och Lybeck. På sommaren 1537 hölls den i Hamburgerfördraget bestämda rättegången inför konung Christian i Köpenhamn, och den 28 Augusti kom det till ett stillestånd på 5 år. Berent v. Mehlen erhöll det svar, att man var honom intet annat skyldig än den lön, som Sveriges lag bestämde för förrädare. Grefve Johans söner hänvisades till Lybeck, som lockat fadern i förderfvet; dock ville konung Gustaf vara för sina systersöner en gunstig morbroder. Men hans anbud att taga den yngre sonen hit till Sverige – den äldre skulle ärfva grefvedömet i Tyskland – förkastades, och saken förföll.
Medan dessa förhandlingar pågingo, firade konung Christian sin kröning den 12 Augusti. Från Sverige voro Gustaf Olofsson (Stenbock) och Christer Andersson (Röd) samt marsken Lars Siggesson och några andra närvarande. Den sistnämnde fick hedersplatsen vid bordet näst konungen framför hertigarne af Preussen och Holstein, hvilka äfven voro närvarande. – De öfriga svenska herrarne skulle sitta vid ett särskildt bord, vid hvilket man äfven ville sätta Berent von Mehlen. Men då reste sig Birger Nilsson (Grip) upp och sade, »att hvarken han eller någon af de andra svenska herrarne ville sitta, förr än herr Berent begåfve sig bort från det bordet; de ville icke sitta till bords med en förrädare till sin herre och konung.» Äfven de danske herrarne fingo höra, huru de under loppet af ett år hyllat och svurit så många landsherrar, och då gamle Tyge Krabbe med många ord och helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
