Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Margareta. Brytning med de första reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med kännedom om skaplynnet hos desse män, hvilka tillsammans med konungen stått i spetsen för de genomförda förändringarna inom det svenska samhället, blir det lätt förklarligt, att en brytning förr eller senare mellan dem skulle uppstå. Den själsstarke, kraftfulle mäster Lars var i afsende på herrskareförmåga fullt ut konung Gustafs like. Den stridsmodige, djerfve, stundom af ungdomlig hetta hänförde mäster Olof väjde icke för konungen sjelf, när det gälde att uttala en sanning. Den förre, som var den egentlige reformatorn, ville genomföra reformationen till en viss punkt, och hunnen dit ville han hejda och tillbakahålla konungen. Han ville nemligen icke en sådan upplösning i den svenska kyrkans författning, som försiggått inom det protestantiska Tyskland efter 1529, företrädesvis i Saxen. I besluten af år 1527 och 1529 såg mäster Lars gränserna för den svenska kyrkoförbättringen, der ville han stanna, och med samma fasthet stod nu den gamle mannen mot konungen som förut mot papisterne, kanske lät han någon gång till och med förleda sig till oförsigtighet.
Härutinnan var han lika med den yngre mäster Olof. Denne väckte konungens missnöje både genom sina tryckta skrifter och sina predikningar. Han utgaf på 1530-talet en krönika, der åtskilligt förekom som väckte konungens misshag. Likaså lät han trycka en »predikan mot de grufveliga eder och Guds försmädelse, som nu allmänneligen brukas» – och i denna skonades ingalunda konungen. »De som detta mest skulle straffa» – heter det – »bruka det mest. Sker dem sjelfva ett ord emot af deras undersåtar, kunna de nog straffa, men der deras herre och Gud, som gifvit dem makten, bespottas och försmädas, det akta de intet utan hjelpa fast sjelfve till, androm till exempel.»
Konungen klagade hos erkebiskopen. »Vi hafva nu i några år här i Stockholm» – skref han – »och tilläfventyrs annorstädes flere, varit mycket antastad på predikstolen. Dock med endels förtäckta ord, och ropas intet annat än tyranner, tyranner och omildt herrskap.» Han såg i »det sista prent» [1] om ederna en predikan till ohörsamhet och uppror. »Och må I för den skull» – så slutar han – »fulleligen förlåta eder till, att vi icke vele, att något prent skall allmänneligen härefter utgå, med mindre vi det tillförene öfversett och beslutit hafve. Der må I allvarligen rätta eder efter.»
Äfven med sjelfva saken var konungen missnöjd. Reformationen hade alltid varit en stående orsak till de ständiga upproren, och han hade hoppats motsatsen. Han tillskref det bristande foglighet och felaktig undervisning från reformatorernes sida, hvartill kom hans misstänksamhet, som i hvarje biskoparnes åtgärd, hvilken icke tillfullo öfverensstämde med hans egen åsigt, såg ett hemligt bemödande att återvinna presterskapets forna makt och inflytande.
Erkebiskopen klagade, att biskoparne hade svårt att förse kyrkorna med goda predikanter, emedan så väl deras som domkyrkornas inkomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
