Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Margareta. Brytning med de första reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu anstäldes en rättegång mot mäster Lars kansler och mäster Olof. Det skedde på en herredag i Örebro sjelfva nyårsafton det nyssnämnda året 1539. Anklagelsepunkterna belysa så väl de grundsatser, hvilka desse reformatorer följt, som deras förhållande till konungen. »Mäster Lars var den som förmått konungen till reformen», heter det, »han hade fröjdat sig åt upproren och liksom vid håret fört konungen ut på hafsdjupet utan att fråga efter, om han förmådde simma i land eller måste drunkna; han hade ensam velat beställa om alla ’fåresaker’, der han kunde klippa ullen, och uppfört sig pockande mot konungen, som i saknad af skickligt folk och omgifven af förrädare, måste inom sig dölja sin vedermöda, ’som en qvarnsten på sitt hjerta’; vidare hade mäster Lars, då konungen ville efterhålla en oärlig kamrerare, frågat konungen, ’hvad han ville med så många penningar: gode vänner voro bättre än många penningar’, och slutligen hade han för biskoparne yrkat oberoende makt och välde, ehuru han till en början yttrat, att biskoparne icke borde hafva större makt än konungen ville unna dem.»
Mäster Olof anklagades för sin krönika och sina predikningar, men gemensamt anklagades de för att hafva varit medvetna om stämplingarna mot konungens lif, att de haft del i bildstormandet 1524 samt plundrat kyrkor och kloster och nedbrutit altaren m. m. De anklagades vetskap om sammansvärjningen mot konungens person skall hafva grundat sig på hemlig bikt, hvilken de ansett sig af sitt embete förbundna att hemlighålla. Fullt bevislig är dock icke denna anklagelse.
I domstolen sutto, utom de båda främlingarne, mäster Olofs broder erkebiskop Lars samt biskoparne i Strengnäs och Vesterås och dessutom tio andra af konungens råd. Mäster Olof »betygade vid Gud och sitt samvete, att han aldrig hemligen eller uppenbarligen varit konungen under ögonen, utan att han alltid varit på hans gagn och bästa.» Mäster Lars begärde att få en afskrift af de många och långa anklagelserna för att skriftligen besvara dem. Man känner för öfrigt föga om rättegången. Det vet man, att två dagar derefter eller den 2 Januari 1540 bekände de anklagade sig brottslige och bådo på knä om nåd. De dömdes till döden. Trenne af domarne och två af de omkringstående gingo upp till konungen och bådo om nåd för de dömde.
Konungen var till en början omedgörlig, men lät till slut beveka sig att förvandla straffet i penningeböter. Dessa erlades för mäster Olof af Stockholms stad, men mäster Lars måste betala sina med egna tillgångar, hvilka ock derigenom i det närmaste medtogos. Denne gamle, förtjenstfulle man, hvars minne väl aldrig kan förblekna i Sverige, lefde efter denna tid i tillbakadragenhet i Strengnäs, der han dog den 29 April 1552, omkring sjuttio år gammal.
Samma år och samma månad, blott några dagar före mäster Lars, gick äfven mäster Olof ur tiden. Han hade då åter kommit i gunst hos konungen, men genom sin frimodighet äfven varit på väg att å nyo
förlora densamma. Redan 1542 fick han af konungen Alunda prebende i Upsala stift, och året derpå, sedan den tyske lycksökaren spelat ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
