Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Arfföreningen. Arfföreningen i Örebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djur», skulle inga halssaker få eftergifvas, utan att konungen skriftligen gifvit sitt samtycke dertill.
Alla rättegångsmål skulle behandlas skriftligen med undantag af ringare, der parterna fortfarande fingo muntligen kära och svara. Liksom de hittills vanliga rättsbruken försvunno, så skulle naturligtvis äfven de forna räfst- och rättaretingen försvinna.
Vi kunna lätt föreställa oss, huru underrättelsen om denna regementsform skulle mottagas bland allmogen. Och det var ej blott det nya i och för sig, som väckte ovilja, utan här infördes i det dagliga lifvet, i handel och vandel ett tvång, som var olidligt för den frisinnade svenske bonden. Också frågade han hotande, »om han ej mer skulle få brygga och baka i fred», och klagade, att han med den tyske kansleren fått en ny konung och herre i landet, som dertill pålade otillbörlig tunga och beskattning. Detta hade afseende på en hjelpskatt, som konungen enligt denna nya regeringsform med sitt »regementsråd» beslöt att utgå öfver hela riket.
Conrad v. Pyhy, som Luther sjelf kallar för en äfventyrare, var nu den yppersta mannen i riket näst konungen. Han hade af denne fått stora inkomster och upphöjdes till hans öfverste-kansler, regements-, krigs- och sekrete råd. Lycksökarens tid blef dock icke lång hos konung Gustaf. Väl tog han till en början hans försvar med sin vanliga skärpa. »I fattige män kunnen icke besinna» – skref han till uplandsbönderna – »huru högt oss och detta rike anligger om en skicklig och förfaren kansler .....När I ville låta eder nöja och hafva omsorg om eder plog och näring, snacka och tala derom och huru I eder bäst nära och berga kunna, och låta oss regera och försörja den annan sak, som är om riksens regemente, så stode det eder bäst.» Men det dröjde ej länge, förr än konungen fick sina ögon öppnade.
Den nye kanslern sändes år 1542, jemte herr Sten Eriksson (Leijonhufvud), herr Knut Andersson och Georg Norman, såsom konungens sändebud till konung Frans I i Frankrike för att besvara de anbud till förbund båda rikena emellan, som den sistnämnde konungen gjort genom sina sändebud året förut. Vid återkomsten derifrån anklagades han att hafva undansnillat en stor summa penningar samt dessutom att hafva ingått tvegifte. Han dömdes förlustig sina embeten och insattes i fängelse på Vesterås slott. In summa hade han handlat så – säger Tegel – »likasom han ingen herre öfver sig haft hade, det han i fängelset sedan utsvetta måste». I detta fängelse slutade han sina dagar. Konung Gustaf yttrade om honom tio år derefter – i ett bref till Lars Siggesson – »att han mycket bestält, mera till vårt och Sveriges argesta än bästa».
Efter v. Pyhy hade Gustaf en Christofer Andersson (Röd) till kansler, men sedan denne rymt till Lybeck, tillsatte konungen ej mera detta embete.
Äfven inom kyrkan visade sig snart nyheter och åtgärder af en betänklig art. I spetsen för dessa stod Georg Norman, liksom Conrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
