Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herreman tagit sin tillflykt till sakristian i Väckelsångs kyrka i Konga härad. Det var en söndagsmorgon just som messan skulle begynnas. Dacken med sina bönder stod utanför på kyrkogården, då Dackes underbefälhafvare, en blekingsbonde vid namn Lille Jösse, började underhandla med dem. Lille Jösse var känd för sin ordhållighet, men var derjemte en äregirig man och utmärkt till sitt yttre deraf att han hade sex fingrar på hvar hand och sex tår på hvar fot.
De båda herremännen lofvade Jösse att lemna den skyddande helgedomen och anförtro sig åt honom, om han lofvade skydd och säkerhet. Dacke tillstyrkte Jösse att lofva hvad herrarne begärde, så att de väl komme ut, sedan finge man nog annan råd med dem. – »Nej» – svarade Jösse – »vill du skjuta dem ihjel, så gör det, innan något lofvas dem på ära och tro; förhåller man sig oredligen, kan ingen redlig man sedan tro en om något godt!» Lille Jösse gick nu till sakristidörren och tillsade herrarne säkerhet till deras lif samt förde dem ut på kyrkogården. Då befalte Dacke sina män att haka upp. Men i samma ögonblick sprang Lille Jösse till sina män och befalte äfven dem att haka upp samt ropade till Dacke: »Vill du hållas för en ärlig karl, så håll upp, så vida du icke vill hafva lika mycket igen!» Detta gjorde verkan. Dacke måste lägga band på sin grymma blodtörst, och Måns Holm öfvergick till honom och blef hans skrifvare, medan den andre herremannen med en stor summa i silfver och klenoder fick lösa sitt lif.
Nils Dacke stod nu i spetsen för en betydlig skara bönder, som han delade i särskilda hopar med sina bestämda höfvidsmän. Han höll tillika den strängaste ordning, och den som öfverträdde hans befallningar var skoningslöst hemfallen under straffet. Sjelf omgaf han sig med en lifvakt, som bestod af de utvaldaste och yngsta af bönderna. Hans anspråk och hans planer växte också med hans framgångar. Han ville afsätta konungen och sätta Svante Sture i spetsen för riket, så att man finner äfven i detta uppror Sturenamnet framskymta såsom en önskad sammanhållningspunkt för de missnöjde.
»Alla småländingar började nu» – skref Dacke till Svante Sture, som vid denna tid innehade Stegeborgs slott – »ledas vid konung Gustafs hårda och stränga regemente, och efter Svantes fader varit en mild och god regent, så ville de, kronans skattskyldige bönder, om Svante sjelf ville hafva sin faders rike och blifva för dem en herre och höfvidsman, till honom utgöra deras årliga skatt och utskylder, så vida han ville hålla dem vid lag och rätt och gammal god sedvänja, som hans fader hade gjort.» Den ädle Svante Sture lyssnade dock lika litet till dessa anbud, som han förr en gång gjorde till lybeckarens. Han förde med sig både bref och brefbärare och lemnade dem i konungens händer.
Tillståndet i Östergötland var emellertid ganska oroväckande. Redan ett par år förut hade en bonde i detta landskap sökt resa allmogen mot konungen och adeln. »Jag vill resa en hunehär» – hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
