Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt – »och slå ihjel allt ridderskapet och adeln jemte alla som hålla sig till den evangeliska läran.» Denna rörelse hade dock blifvit stillad, och anföraren jemte hans anhängare blifvit straffade. Men missnöjet var icke dermed släckt. Svante Sture höll jemte Abraham Eriksson (Leijonhufvud) och flera i Söderköping på konungens vägnar samspråk med allmogen, men fingo besynnerliga svar, och äfven städerna syntes opålitliga, »så att hela Östergötland hängde liksom på en silkestråd».
Det tycktes derför icke fattas mycket i att östgötarne skulle göra gemensam sak med småländingarne. Droge desse in i Östergötland, syntes utgången viss. Konung Gustaf började derför rusta med allvar. Medan han å ena sidan skref och förmanade småländingarne att afstå från sitt förehafvande, föreställande dem, »att om de toge något obestånd före, skulle de sjelfve blifva de förste och siste att utdricka det, och att han endast nödd och tvungen såge deras förderf», och medan han befalte sina fogdar att fara varliga fram med allmogen, »emedan det låg stor makt uppå att behålla menige man trogen och välvillig»; värfvade han folk både i Tyskland och här hemma samt uppmanade frälset öfver hela riket att göra sig redo till häst och fot. En del af den sammandragna krigsmakten skulle blifva qvarliggande i Östergötland, medan fotfolket och det lätta rytteriet skulle inrycka i Småland. Lars Siggesson och Johan Thuresson anförde denna del af hären. Svante Sture, Abraham Eriksson, Måns Johanssson (Natt och Dag), Axel Eriksson (Bielke) och Måns Svensson (Some) förde befälet i Östergötland.
De föreskrifter, konungen gaf sina fältöfverstar, visa huru väl han kände sitt folk och huru han vakade öfver allt, ända till det minsta. Så skulle de icke angripa bönderna bakom deras bråtar, utan draga omkring dem; likaledes skulle de akta sig, att icke bönderne stälde sig på en sida om vägen och öfvergöte dem med pilar och skäcktor; dock skulle de icke rädas för hvar buske, emedan de då, som ordspråket sade, skulle komma sent till skogs, och skickade bönderne något bud till dem, skulle de se noga till, att icke brefdragaren bespejade dem mera, än de kunde speja tillbaka.
Emellertid hade Gustaf Olofsson (Stenbock) och Severin Kihl från Vestergötland ryckt in i Småland med 60 hästar och 10 rotar knektar. Denna styrka var helt obetydlig, men de missräknade sig alldeles på sin fiende och trodde sig blott hafva att göra med de oordnade hoparne i skogen. I Smålands vestra härad – Vestbo, Sunnerbo och Östbo – gaf allmogen goda löften och de drogo vidare österut fram emot Vexiö. Här fick Gustaf Olofsson veta, att Dacke stod i spetsen för 1,000 man och stämt till sig allmogen från alla kringliggande härad. Han drog då till Bergqvara – det gamla Trolle-godset vid Helga-sjön. Det var på denna tid ett befästadt slott, hvars ruiner ännu qvarstå.
Gustaf Olofsson hade knappt intagit en fast ställning på detta slott, som nu egdes af Thure Trolle, en halfbroder till erkebiskop Gustaf Trolles fader, förr än bondehären visade sig 3,000 man stark, anförd af Nils Dacke och Lille Jösse. Ett djerft och lyckligt utfall och borgens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
