Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fasthet förmådde dock bönderna att draga sig något tillbaka in i skogen, och fyra bönder jemte sockenpresten i Bergqvara kommo att underhandla med Gustaf Olofsson. Denne begärde ett samtal med Dacke sjelf, som också infann sig, sedan han fått gisslan till säkerhet för sig. Gustaf Olofsson och Severin Kihl funno sig nödsakade att dagtinga med bönderna, och ett stillestånd ingicks från den 21 Juli till den 1 November, hvarunder inga fiendtligheter skulle få föröfvas och allmogen utgöra sin skatt till konungen.
Derpå aftågade Gustaf Olofsson, troende sig hafva väl utfört sitt ärende. Men så fort Bergqvara blifvit tomt på försvarare, stormades det af Dacke och bönderna, och det var med knapp nöd som herr Thure Trolle dervid kunde rädda sin fru, hvilken låg i barnsäng. Slottet nedbröts och gården plundrades. Nu skickade Dacke budkaflar till Vestra härad och stämde allmogen derstädes att möta sig den 24 Augusti och gå honom tillhanda såsom Värend, Möre och till en stor del Bleking redan gjort. I annat fall skulle han hemsöka dem med mord och brand. »Herrehycklare» var den stående benämningen för dem som blefvo konungen trogne.
Konung Gustaf förundrade sig öfver herr Gustaf Olofssons obetänksamhet i denna färd, men ännu sämre gick det på östgötasidan.
Hit hade underrättelser inlupit om Gustaf Olofssons framträngande till Bergqvara, och Måns Johansson samt Axel Eriksson bröto upp med tvänne nyss af konungen nedsända fänikor svenska och tyska knektar samt 100 ryttare genom Kind och Ydre för att undsätta Gustaf Olofsson. De hade kommit till Kisa socken, då några bönder infunno sig hos dem. De visade sig ödmjuka och talade saktmodigt, förundrade sig öfver de vackra vapnen, fältskyttet och värjorna och tyckte det vara besynnerligt, att konungen sände så mycket krigsfolk till deras fattiga land. Gärden ville de betala, och bådo herrarne vänta några dagar, så skulle den lemnas i deras händer. De två herrarne trodde bönderna på orden och slogo läger – det var vid Svikingslid eller Lissalid, en backe på Yxefalla egor – för att invänta bönderna med skatten.
Men bönderne lade helt andra råd sins emellan. Medan de litet emellan förde lifsmedel till lägret för att speja och för att insöfva i säkerhet, gingo ilbud kringom alla de angränsande häradena, och tidigt en morgon väcktes man i lägret af ett förfärligt brak. Flera tusen yxor höggo i skogen rundt omkring, och innan man rätt hunnit hemta sig, var hela lägret omgifvet af bråtar, bakom hvilka framskymtade en otalig här af bönder. Nu tycktes räddningen fjerran, men i lägret fans en bonde, som kände en hemlig stig öfver berget, hvilken ännu icke blifvit stängd, och han åtog sig att visa vägen.
Tåget anträddes, men man begick den oförsigtigheten att slå på trumma hela vägen framför sig, och detta ledde bönderna på spåret. De samlade sig snart omkring de borttågande och ett förfärligt blodbad började bland konungens män, tills allt upplöste sig i en vild flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
