Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Germund, och Dacke uppräknade kejsaren, hertig Albrekt, lybeckarne och några af de från Sverige förrymde, hvilka lofvat att på våren komma till hans hjelp med krigsfolk. Dock lofvade han att hålla den ingångna dagtingan.
Som vanligt var det icke att lita på Dackes löfte. Han gick öfver till Öland och förbjöd bönderna att utgöra sin skatt till konungen, plundrade Germunds egna gårdar, drog vidare in i Södra Möre och sköflade der likaledes adelns gårdar. Germund lät i hast afbränna byarne omkring staden och drifva dit in all boskapen, och strax derefter, det var den sista dagen i Januari, kommo 800 bönder dragande framför Kalmar. Men Germund Svensson gjorde ett utfall och slog dem samt tog 30 bönder jemte deras höfvidsman, Peder Spännare, till fånga. De blefvo steglade på en backe norr om Kalmar, hvilken ännu kallas Spännarebacken.
Någon tid derefter kom Dacke sjelf tågande och slog tvänne läger, det ena i Kläckeberga, det andra i Hosmo, söder och norr om staden. Mot Kläckeberga gjorde Germund den 2 Mars ett anfall och nedgjorde 100 bönder, hvarpå bönderne bröto upp och drogo bort.
I Östergötland inströmmade vid början af året stora hopar bönder öfver Holaveden och fingo godt medhåll i skogsbygden. Till denna sinnesstämning bidrogo i hög grad de med konungen missnöjde presterne, och vi kunna göra oss ett begrepp om deras sätt att gå till väga, då vi läsa i krönikan, huru en – herr Simon i Sund – från predikstolen ropade: »Jag skall messa i dag och ropa hämnd af himmelen öfver den omilde konungen och hans afföda och alla hans tjenare. Göre så I, både män och qvinnor, hvar i sitt namn, och I alla, som hämnd ropa kunnen, att han måtte få ett nederfall och aldrig uppresa sig mer igen.» En annan prest, herr Anders i Vi, uppskref en budkafle på en bräda, som han färgade med blod, och satte i hvartdera hörnet en messings- och en jernring samt utristade en hand, en fot och en qvinnospena. Budkaflen sändes omkring från härad till härad med följande bud: »Kommen hasteliga Kindboarna till hjelp, förty den omilde konungen kommer med en stor här och vill låta afhugga allt det mankön, som är i Småland, en hand och en fot och desslikes skära en spena af allt qvinfolk i Småland.» Allt sådant troddes, och ryktena växte, ju mera de aflägsnade sig från utgångspunkten.
I Februari inryckte en hop af 100 man i Hofs län i Östergötland, medan en annan hop under anförande af en Erik Larsson drog in i sydöstra delen af samma landskap mot Söderköping och Stegeborg, aktande sig belägra detta slott. Svante Sture var, som vi veta, slottsherre här, och han drog ut mot bönderna och mötte dem på isen vid Mogata. Striden hade varat en timma, då herr Svante såg 500 af bönderna skilja sig från de andra och draga skogledes till slottet. Han förstod ögonblickligen deras afsigt och skyndade sig tillbaka till slottet. Under natten delade sig bönderne. Hälften drog inåt Vikbolandet och lät ringa i kyrkklockorna för att samla allmogen derstädes, hvilket dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
