Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Tre Kronor." Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företrädesvis Viborgs, som skulle taga emot första dusten vid ett anfall öster ifrån.
Vid Finlands gräns mot Ryssland rådde ständiga oroligheter till följd af ömsesidiga anfall och ströfverier. Längst norrut i Lappmarken voro också gränserna så obestämda, att de föranledde förargelseväckande sammanstötningar af embetsmännen å ömse sidor. Sändebud från Ryssland kommo 1554 till konung Gustaf och klagade, att hans befallningsmän vid gränsen borttagit skatten från tjugu socknar, som tillhörde Ryssland, dervid Gustaf förklarade, att han aldrig förr hört dessa orter nämnas och icke visste det ringaste om de händelser, hvaröfver sändebuden klagade.
Kort derefter kom underrättelsen, att 8,000 ryssar härjande inbrutit öfver gränsen. Detta förmådde Gustaf att möta våld med våld, och sedan härmästaren af Svärdsorden i Lifland samt konung Sigismund August i Polen lofvat honom hjelp emot czar Ivan, öfversändes Jakob Bagge i Juli 1555 med en flotta och krigsförnödenheter till Finland. Månaden derpå kom konungen sjelf öfver med en talrik krigshär. Kriget bestod emellertid hufvudsakligen i ömsesidiga härjningar. Ryssarne föstes lätt undan, enligt krönikornas berättelser, hvar de möttes. Sjelfva krigstilldragelserna äro derför af föga vigt. Men af de föreskrifter, hvilka konungen nu liksom under grefve- och Dackefejderna gaf sina fältöfverstar, kan man så väl se hans vanliga vaksamhet och förtänksamhet som göra sig ett begrepp om den tidens krigssätt.
Härafdelningarna skulle icke vara för långt åtskilda, så att de kunde när som helst komma hvarandra till undsättning, och man skulle icke vara för hastig att anfalla, utan förkunskapa, hvart fienden ämnade sig fram och uti hur många hopar, och sedan samla den svenska makten, både krigsfolk och bönder, i en hop på något lämpligt ställe samt, när folket vore väl uthviladt, med kraft slå till en af ryssehoparne, då de öfriga efter sin vana nog skulle gripa till flykten, om denna led vederbörligt afbräck. För att icke onödigtvis förspilla folk, skulle man, då det kom till strid, först bruka fältskyttet, och om detta icke hjelpte, då skulle rytteriet och så fotfolket med kraft rycka an. De skulle tillika noga tillse, att de hade både solen och vädret med sig. Hvar de för öfrigt ryckte fram, skulle de skicka tre eller fyra säkra ryttare en fjerdingsväg eller en half mil i förväg att bespeja fienden, men deremot skulle de på de vägar, der de trodde, att ryssarne ämnade draga fram, föra bort alla lifsförnödenheter och fälla bråtar vid ändarna af sjöarna samt mellan sjöar och berg, på ömse sidor längs med vägen, så att fienden der hastigt kunde instängas genom en bråte tvärt öfver vägen och nedgöras. Konungen lät sjelf lemna ritning eller »schamplun» på dessa bråtar.
Men framför allt inskärpte konungen hos sina män den läran, att det ej var nog med att väl öfverväga och betänka, huru man skulle sina saker företaga, utan det låg ock makt uppå att det öfvervägda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
