Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Tre Kronor." Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stupade anförarne och hela ryska hären tog till flykten. Ryssarne skola hafva förlorat 900 man, 29 fanor, vapen till 2,000 man och 500 hästar.
Emellertid släpade ryssarne bort med sig en mängd fångar, och deras krönikor omtala, att dessa voro så många, att en man såldes för 10, en flicka för 15 kopek. Och utom förlusterna mot fienden hemsöktes svenska hären af sjukdomar, så att omkring 800 knektar bortrycktes. Härunder »hördes icke utrustas en karl eller sadlas en häst» från Lifland och Polen, oaktadt undsättning lofvats från båda hållen. Den gamle konungen fann här liksom öfver allt annorstädes löften, hvilka icke höllos, och eder, hvilka lika lätt brötos, som de svuros.
I sjelfva Finland var intet att lita på hvarken hos allmoge eller herremän. »Der var», sade han, »ett fördrucket och oförnuftigt folk, som hade ölstopet kärare än lif, gods, välfärd och all ärlighet.» Med svenskt krigsfolk måste landet försvaras, och dertill fordrades enligt konungens egen åsigt minst 30,000 man, hvaraf 8,000 till häst, och han egde der nu icke mer än 7,000 fotknektar och ett helt obetydligt rytteri.
Det var under sådana förhållanden lyckligt, att ryssarne sjelfve voro benägne för fred. Först slöts ett stillestånd att räcka till pingsten, och derefter skref konung Gustaf sjelf — det var den 5 Juni — från Åbo ett bref till storfursten, hvarmed domprosten Knut i Åbo skickades inåt Ryssland. Som emellertid Gustaf väl kände, huru »tillgripsk och benägen att förmera sitt land och förminska de omliggande nabor» den asiatiske fursten var samt huru han var »med en öfverdråplig högfärd och äregirighet begåfvad, så att han sig den kejserliga titel tillegnat hade», så bedrefvos under tiden rustningar, och från Sverige öfverskickades så mycket ryttare och knektar med nödigt krigsförråd, som kunde åstadkommas. En del af frälset från Vestergötland och Småland fick befallning att draga öfver till Finland, och skulle frälsemännen vara betänkta att underhålla sig och sitt folk med ett års kost.
Sedan konungen sålunda sökt ordna för Finland och för freden, och sedan han, såsom vi ofvan nämnt, gifvit sin son Johan Åbo, Kumogårds och Kastelholms län till hertigdöme, begaf han sig i Juli månad åter hem till Sverige, klagande, »att han i hela sin regementstid icke varit i större farlighet, omsorg, möda och bekymmer» än i den förflutna vintern.
Först i September kom domprosten Knut tillbaka från Ryssland med bref från storfursten till konung Gustaf, som han träffade i Eskilstuna. Storfursten skref väl något skarpt och trotsigt, men han var dock benägen för fred och bad Gustaf skicka sina sändebud till honom i Moskwa. Den 7 November afgingo till följd deraf herr Sten Eriksson (Leijonhufvud), erkebiskop Lars och biskop Michael Agricola jemte trenne andra från Stockholm såsom Sveriges sändebud till Ryssland. De voro den 18 November i Åbo och kommo de första dagarna i December till Viborg. Som det var omöjligt att på bestämd tid hinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
