Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af konung Gustafs historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allsmäktige, barmhertige Guden, som gaf den unge David, hvilken var sin fadern fåravaktare, seger mot den store och mäktige Goliath och upphöjde honom till kungligt stånd och ära.»
»Så har ock Gud» — fortsatte konungen, och tårarna brusto honom dervid ur ögonen — »mig ovärdig man till lycksalighet hulpit, och det icke för min skull, utan för eder, detta med all som största tacksamhet och ödmjukhet ihågkommande. Råd och välsignelse har i rikligt mått vederfarits både mig och eder genom Guds sanna ords kunskap, så äfven genom timmelig ymnighet, som allestädes och i all rum öfver hela riket synligt och för ögonen är, Gudi dess lof! Käre, gode svenske män, hurusom jag hafver stått eder före, beder jag, att I hållen det till godo; är något godt uträttadt, då hafver Gud det gjort, täcker honom derför; men om någon brist och fel varit i den framlidna tiden uti regementet, att all ting icke äro drifna så rätt och så väl, som dem borde, då beder jag, att I som trogne undersåtar måtte dermed öfverse och mig förlåta. Gud skall vara mitt vittne, att det icke skett af arghet eller motvillighet, utan af mensklig svaghet, att jag icke hafver kunnat eller förmått bättre görat, mitt uppsåt har alltid varit riksens innebyggares förkofran och väl. Väl vet jag, att jag i mångas tanke varit en hård konung, dock varder den tid kommande, då Sveriges barn gerna skola vilja rifva mig upp ur mullen, om de det kunde!»
Han behöfde ej — så slutade han sitt tal — spådom af stjernorna, han kände af tecknen i sin kropp, att hans tid ej vore lång, och derför hade han ännu i sin välmakt låtit uppsätta sitt testamente, hvarefter hans söner och deras efterkommande skulle sig rätta. Han hoppades, att detta testamente hade goda skäl med sig och begärde för den skull, att ständerna ville det gilla och stadfästa.
Sedan derefter testamentet blifvit uppläst och af ständerna gilladt och besvuret, stod konungen upp från sin tron, tackade dem, att de velat göra honom till en stamfader för Sveriges konungahus, förmanade dem till lydnad för öfverheten och inbördes endrägt, utsträckte välsignande öfver dem sina händer och tog så afsked af sitt folk. Konungen stödde sig derefter på sina söner och lät så leda sig ut ur salen. Och der fans icke ett hjerta, som icke klappade högre af stundens bjudande högtid, icke ett öga, som icke fyldes af tårar vid åsynen af det silfverlockiga hufvudet, som litet emellan vände sig om, helsande och välsignande. En hvar kände inom sig, att afskedets timma var inne, att det var sista gången han hört denna kära välljudande stämma, som förr under maktens och styrkans dagar så ofta tilltalat svenska män, och som de så gerna hört, att, då konungen på riksdagarna lät sina embetsmän föredraga ärendena, allmogen enligt samtida intyg ropade och begärde, att de måtte få höra konungen sjelf. Hans tal, heter det, flöt så lätteligen af, att ingen möda spordes.
Dagen derefter höll Erik i Storkyrkan ett tal till ständerna om den föreslagna giftermålsförbindelsen med drottning Elisabeth i England och visade nödvändigheten för sig att personligen infinna sig i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
