Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges första Östersjöbesittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade honom i sticket. Han klagar i ett bref från Åbo af den 16 Februari 1556 till Per Brahe, »att han blifvit så skamligen till detta krig förförd och att han satt sin kära husfru, sina fattiga kära barn, sitt fattiga krigsfolk och snart sagdt all sin välfärd uti sådan farlighet, som då på färde var. Så förnimme vi» — heter det vidare — »att deruppå de oss förtröstat hafva ..... alls intet är utan lögn, förräderi och anstiftade falske tidender, som komne äro från Lifland och städerna till att vända all olycka från sig och in på oss — det oss Gud bättre, att vi skole så skamligen förförde vara.»
Det var genom hertig Johan i Åbo, som riddarne slutligen sökte förmå konung Gustaf att hjelpa sig. Vi veta, huru Gustaf upptog hertigens benägenhet att gå riddarnes önskan till mötes. Han skref och förmanade och varnade. »Det vore klokare att försvara fäderneslandet och väl sköta det Gud beskärt än sträfva efter ovissa ting!» Emellertid skref han äfven till den ryske czaren till förmån för riddarne och erbjöd sig att skrifva till dem, »att de skulle i ånger och ödmjukhet kasta sig till czarens fötter», hvarpå dock denne svarade: »Om du ej har något synnerligt begär att inblanda dig i Liflands angelägenheter, så är ej nödigt att skrifva till härmästaren. Jag skall sjelf finna medel att bringa honom till förnuft.»
Den gamle konungen förändrade dock mot slutet af sina dagar sin åsigt i detta ärende och visade orden ett varmt deltagande, alltjemt uppmanad dertill af kejsaren — man har ett bref från honom af den 17 Juli 1560. Det var Danmarks uppträdande i Estland, som vållade denna förändring. Gustaf affärdade nu en beskickning till Reval och uppmanade dess invånare till trohet mot härmästaren. »Konungen ville icke tåla någon, hvem helst det vore, med undantag af härmästaren och orden, till granne i dessa länder, skulle han äfven derför sätta hela sitt rike i fara. Krigsförnödenheter ville han skicka dem, om sådant fattades, och i händelse af belägring kunde de öfverföra sina qvinnor och barn till Finland, der de under tiden kunde lefva i säkerhet och åtnjuta underhåll.» Till följd af detta konungens ändrade sinnelag kommo tillsammans med hans egna sändebud sådane från härmästaren till Stockholm att underhandla.
Men då låg Gustaf på sin dödsbädd, och sändebuden hänvisades till hertigarne och rådet. Samtidigt ankom nu äfven sändebud från Reval, men desse skulle i allt underhandla gemensamt med härmästarens. Så stodo sakerna, då konung Gustafs död inträffade.
Så väl Erik som Johan voro, medan fadern lefde, benägne att träda i förbindelse med härmästaren, och den landvinning, som derigenom kunde ske, skulle tillfalla Johan. Icke många dagar efter konung Gustafs död — det var den 9 Oktober 1560 — påminte Johan sin broder om hans löfte att förskaffa honom »ett stycke land i Lifland». Men den enighet, som rådde mellan bröderna i detta ärende, så länge fadern lefde, skulle snart upphöra.
Sedan Erik blifvit Sveriges konung, fick saken ett helt annat utseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
