Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför bodde han ömsom på Vadstena slott och på Kungsbro och Norrbyhus. Båda dessa gårdar voro belägna vid Motala ström, det förra nära strömmens utflöde i sjön Roxen, hvaraf det fått sitt namn — Biskopsbro först, så länge det egdes af biskoparne i Linköping, och Kungsbro efter reformationen — det senare nära Norrbysjön. Norrby var ett gammalt Vasagods och tillhörde på 1400-talet Erik Carlsson (Vasa). Det vackra stenhuset vid Kungsbro hade blifvit uppbygdt af biskop Henricus Tidemanni.
Åren gingo, det ena efter det andra, broderblod flöt och strider stredos mellan hans närmaste fränder, men hertig Magnus lyssnade blott på hafsfruns sång och log och sörjde, utan att bekymra sig om eller fatta hvad som tilldrog sig omkring honom. Han vårdades af sina råd Jöns Ulfsson (Båt) och Tyke Larsson. Den senare var en holsteinare, som 1570 inkallades till Sverige att vara hertigens hofmästare och adlades 1594 med namnet Gyllencreutz. Året derefter dog hertig Magnus, trettiofem år efter konung Gustafs död.
Mot slutet skingrades dimmorna i hertigens själ, och mäster Staffan, kyrkoherde i Vreta, som tillkallades, kunde bereda honom att med andakt begå den heliga nattvarden. Den 20 Juni 1595 dog den femtiotreårige hertigen på Kungsbro i Gustaf Banérs och de ofvannämnde herrarnes armar. Han begrofs i Vadstena gamla klosterkyrka, der en präktig grafvård restes med hans bild i kroppsstorlek uthuggen på stenlocket.
Vandraren, som skådat denna präktiga graf, kan icke utan förundran se i kyrkans andra ända tvänne grafstenar, hvilka likaledes en gång varit upphöjda öfver kyrkogolfvet, trampas under fötterna af kommande och gående, så att de snart skola utslitas. Och likväl bevarar den ena af dessa grafstenar minnet af en bland Sveriges utmärktaste drottningar, nemligen drottning Filippa, medan den andra är i det afseendet märklig, att den lemnar oss upplysning om oriktigheten i våra Carlars kungliga ordningsnummer[1]. »Det tyckes» — säger en utmärkt forskare i vår medeltids byggnadskonst[2] — »som en grafvård öfver Filippa, en af de ädlaste qvinnor, som burit en krona, borde skäligen hållas i ej mindre helgd än en grafvård öfver en svagsint prins, hvilken blott ihågkommes under medlidande, och det synes jemväl, som Katarinas grafsten (den andra af de ofvannämnda) borde ej mindre vårdas, enär den är af högt intresse i historiskt afseende. Nu äro dock båda drottningarnas minnesstenar nedsänkta, så att de i golfplanen snart utslitas af gående, då deremot den svagsinte prinsens minnesvård får, ehuru en vanprydnad, qvarstå jemte Herrans bord.»
Vi öfvergå nu till skildringen af konung Eriks många försök att skaffa sig en drottning. Då ett af dessa kom det länge närda missnöjet mellan Sverige och Danmark att utbryta i öppet krig, så inledas vi genom frierihistorien osökt på krigshistorien och utvecklingen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
