Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget under Clas Christersson Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sjön att möta den svenske amiralen. Utanför meklenburgska kusten under Buchow, norr om Wismar, stod så ett sjöslag den 4 Juni. Tidigt på morgonen fick man fienden i sigte, och vid pass klockan 12 började striden. »De danske höllo tappert ut mot de svenske» — heter det i en gammal helt kort berättelse om dessa årens sjökrig — »men de lybske gingo så lurande i sjön.» Högt i bakstammen på sitt amiralskepp Jägmästaren stod Herlöf Trolle och var lätt igenkänd på sitt stålblå harnesk, sin grå hatt med svajande fjäderbuske och prydd med tre kronor. Fienden hade vinden för sig, och Jägmästaren styrde rakt in i svenska flottan, hållande först på Svanen, så på Hercules och Engeln, »men de skänkte honom nog, ehvar han kom». Så kom han rännande mot det fjerde svenska skeppet, som hette Troilus. På dess däck i stod som höfding en hurtig man vid namn Nils Skenk, omgifven af en skara käcka finska bågskyttar. Han bleknade icke, fast Troilus blef illa åtgången. Mesanmasten gick öfver bord, och vattnet strömmade in genom styckeportarne, och fienden hakade sig redan fast med sina änterhakar, medan Herlöf Trolle stolt ropade: »Stryker, I svenske förrädare, för konungen af Danmark!»
Sådan befallning föll det emellertid icke den tappre Nils Skenk in att göra synnerligt afseende på. De finska bågskyttarne sköto sina pilar, så att de röko som hagel, och Nils Skenk sjelf fattade en bössa och sigtade på den danske amiralen. Skottet small, och den stolte mannen med de tre kronorna nedföll, träffad af kulan, som gått genom hans haka och arm. Herlöf Trolle var dock en tapper man. Han lemnade icke sitt däck, för att icke hans folk derigenom skulle förlora modet. Han måste väl snart lemna den lille Troilus, men han sökte ännu komma ombord med det stora svenska amiralskeppet. Men vinden mojnade ur, och mörkret gjorde slut på slaget. Följande dag fortfor äfven samma vindstilla, men dagen derpå blåste det upp, och då ville Clas Christersson börja leken på nytt. Fienden tycktes dock hafva fått nog. Ty han tillsatte alla segel, både små och stora, »och lät stå genast under till Öresund, ty han hade fått mäkta stor skada på folk».
Om Herlöf Trolle berättas det, att han, sedan striden var slut och de sårade skulle ombindas, icke ville veta af någon fältskär förr än alla hans män blifvit förbundne, emedan han ansåg deras sår farligare än sina egna. Dessa voro dock svårare, än han trodde, och när han återkommit till Köpenhamn, slog sig kallbrand i hans sår, så att han dog. Han fick till efterträdare den oförfärade Otto Rud, om hvilken han sjelf yttrade, att han icke visste någon bättre amiral i Danmarks rike. »Ty jag vill svara för» — sade den döende krigaren — »att han skall icke sky sin fiende!»
Men Clas Christersson seglade som segerherre omkring på sjön, och en hel månad förgick, innan han skådade någon fiende. Först den 7 Juli stötte han åter på de förenade danska och lybska flottorna mellan Bornholm och Rügen» Der stod ett slag från 11 på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>