Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget under Clas Christersson Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmiddagen och till 5 på aftonen, »och mången stolt hjelte och stridsman spottade der blod».
Den danska flottan var trettio segel stark, och Jägaren var äfven nu amiralskepp. Under Otto Rud förde Nils Trolle befälet som vice amiral. Med förlig vind kommo nu de fiendtliga skeppen seglande, och Jägaren lade sig ombord med S:t Erik och Nils Trolle på Christofer kom att hjelpa Jägaren. Den lybske amiralen lade sig ombord med Hektor. Tvänne svenska fartyg, David och Troilus, kommo denne till hjelp, men en annan lybeckare kom på David, och då den gamle Svenska Gripen skyndade fram mot Troilus, blef han så häftigt påseglad af ett lybskt fartyg strax akter om Troilus, att han sjönk neder i grund. Lybeckarne lade sig på Troili låring, och denne vräkte ned på den danske viceamiralen, så att de lågo sida vid sida. Här bildades nu ett knippe af med hvarandra kämpande fartyg, och alltsammans insveptes i tjocka krutmoln. På andra sidan om danska underamiralen låg Svanen, och framför bogen på Svanen låg Jägaren, mellan hvilken och St. Erik striden alltjemt fortgick, medan Böse-lejon låg akter om Svanen.
St. Erik, Svanen och Troilus voro de fartyg, som företrädesvis utmärkte sig på svenska sidan. Troilus riktade sina skott i vattengången på Christofer och sköt hål på honom, så att vattnet sqvalpade upp i hålet, och Nils Trolle mistade strax i början af striden sitt ben. Dermed sökte den sjunkande Christofer att komma ut ur striden. Den lybske amiralen såg sig icke heller i stånd att hålla ut mot Hector, och för att blifva honom qvitt, fälde lybeckaren ankar, hvarigenom han kom ifrån Hector. Under tiden fortgick striden mellan Svanen och fienden. St. Göran kom Svanen till hjelp, det var just som Christofer började sjunka, och i stridens vimmel störtade sig folket från Christofer på St. Göran, lyckades taga honom och seglade sedan tvärt igenom svenska flottan, utan att någon der anade, att fiender voro ombord.
På Svanen stod herr Peder Axelsson Banér och öfversåg striden och uppmuntrade sitt folk till mandom och tapperhet, och närmast honom förde unge herr Sten Svantesson Sture befälet. Båda voro oförskräckte och tappre krigare och åtnjöto högt anseende hos öfveramiralen, herr Clas Christersson. De båda männens hjertan svälde af stridslust vid kanonernas dån och pilregnet samt hakeskotten, och der striden var som hetast, der ville de vara med. »Slår flux uppå den danske amiral!» — förde herr Sten Sture ständigt på tungan, påminnande om riksföreståndaren gamle herr Svante och farfadern herr Sten, hvilken också visste att skifta goda hugg för det gamla kära Sverige. Men midt under striden, medan herr Peder Banér som bäst sökte tränga in på Christofer, kom en falkonetkula och träffade honom i veka lifvet, så att han dog på fläcken. Då trädde herr Sten Sture till befälet på Svanen. Striden var den hetaste och nog fick den stridsglade ädlingen sitt lystmäte. Men så kom ett fiendtligt bösselod och träffade den ädle kämpen midt i pannan, så att äfven han föll död ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
