Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördelaktiga ställningar på hvar sin höjd, och Rantzow förskansade sig med en vagnborg, späckad med fältstycken. Ingendera ville öfvergifva sin ställning, utan väntade på att den andre skulle angripa. Rantzow uppmuntrade sitt folk med ett tal. »Sjelf vill jag med fritt och oförsagdt mod» — så slutade han — »låta mig finna i härens spets och anföra den så, att jag kan framträda för Gud med ett rent samvete. Hvad antingen jag faller eller icke, skall jag så förhandla min sak, att jag kan hafva en nådig herre och konung samt ett ärligt namn hos en hvar, som i dag står i marken med mig!» — Folket svarade med jubel, att det gerna ville våga lif och blod, blott han anförde. Han lät då hela hären göra bön och med tre gånger upprepade knäfall anropa Gud om hjelp. Man ser af alltsammans, att den erfarne fältherren betraktade den förestående striden som både farlig och afgörande. Men ofta är det så, att den högsta fara framkallar ovanliga krafter. Den svenska hären, öfvermodig genom sitt stora antal, såg med förakt de knäböjande danskarne och ropade: »Nu tigger juten om nåd!»
För att locka Jakob Henriksson ned från höjden, skickade Rantzow fem trumpetare till honom, hvilka skulle utmana honom till en ärlig strid i öppen mark. Och denna utmaning kunde icke den gamle svenske riddaren motstå. Han gaf genast befallning att rycka fram och skall hafva sagt »att den der hopen jutar ville han låta nedtrampa under hästhofvarne». Hären var så ordnad, att fotfolket gick i midten och rytteriet, som utgjordes af tyskar, på flyglarne.
Till en början gick allt bra, oaktadt Rantzow gjorde allt för att vända striden till fördel för sig. Det regnade om dagen, och vinden förde regnet i ögonen på danskarne, hvilket äfven bidrog att göra det första emottagandet af de anryckande svenskarne ogynsamt för dem. Det svenska fotfolket gick fram med sitt vanliga mod och rusade upp för höjden emot fiendens vagnborg, oaktadt elden från de danska fältstyckena, som kostade mången tapper krigares lif. Styrkan i deras anfall ökades af motståndet, och snart genombröto de vagnborgen och bemäktigade sig fältstyckena. Nu hade dagens öde varit afgjordt, om alla gjort sin skyldighet såsom fotfolket.
Men de tyska ryttarne ville icke strida den gången. De redo väl fram och afsköto sina rör, men sedan vände de ryggen till. Anförarne gjorde allt för att förmå dem hålla stånd, men det var förgäfves. Häraf begagnade sig Rantzow och lät sina ryttare anfalla det svenska fotfolket på de numera blottade sidorna, och nu blef det svårt att hålla stånd. Lederna kommo i oordning och de måste lemna hvad de eröfrat i sticket och draga sig tillbaka från vagnborgen. Många stupade å ömse sidor, äfven många af de förnämsta herrarne, såsom Knut Hand och Erik Knutsson (Sparre), en son af den, som stred emot Gustaf Vasa i Vesterås vid frihetskrigets begynnelse, samt Erik Carlsson (Gyllenstierna).
Den svenska slagtordningen upplöste sig slutligen i vild flykt, häftigt förföljd af den segrande fienden, hvilken utom en mängd fälttecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
