Print (PDF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landtkriget,
329
eröfrade det svenska fältskyttet. Uppgifterna om
antalet af de stupade äro rlögst olika, från 14 eller
1700 till 4 eller 5,000 man skola på den svenska sidan
dels hafva stupat, dels blifvit tillfångatagna. Likväl
kostade segern äfven danskarne mången tapper man,
äfven om den svenska uppgiften att 50 adelsmän stupat
måste vara öfverdrifven. Dertill togos äfven många
danska fanor och deribland den jutska adelsfanan.
Slaget vid Axtorna stod den 20 Oktober. Sju dagar
derefter befann sig Jakob Henriksson inom svenska
gränsen i Frölunda, hvarifrån han tillskref
konungen. Han hoppas ännu kunna rycka upp mot
fienden, och i sitt svar - af den 4 November -
lägger konungen honom synnerligen på hjertat att
förse Varbergs slott med spisning, att det måtte
kunna hålla ut mot fienden, samt att om möjligt
återtaga det förlorade fältskyttet. De tyska ryttarnes
»otillbörliga förhållande, att de så skamligen äro
vordne fältflyktige», går konungen högeligen till
sinnes. Dock kunde de lägga den skammen ifrån sig,
»om de nu troligen läte sig bruka mot fienden». Gjorde
de det, så att de återtogo fältskyttet och undsatte
Varberg, ville konungen öfverse med dem, hvarom
icke så ville han icke förr utbetala deras sold,
än de gifvit honom tillkänna, hvilka som först gåfvo
anledning till flykten vid Axtorna.
Jakob Henriksson, som synes hafva fruktat konungens
vrede, sköt skulden på Nils Stures förräderi, men
skref derunder till Sturen sjelf: »Hvad jag på den
dagen om eders härlighets ridderliga dåd och mandom
sett och förnummit hafver vill jag i tillbörlig
tid intet förtiga». Detta hans eget vederläggande
af beskyllningen inför konungen bör kunna fri taga
Sturenamnet från den fläck, som man i de dagarne
ville vidhäfta detsamma. Att Nils Sture flydde, det
är visst, och dervid ref han fanduken af stången och
stoppade den i byxorna, på det att den icke skulle
falla i fiendens händer och öka hans segertecken. Om
man också måste medgifva, att den svenske riddersman
kunnat finnas, som här hellre mottagit döden än flytt,
så måste man dock å en annan sida medgifva, att denna
flykt, när alla andra flydde, är vida fjerran från
förräderi. Man tvekar äfven att nämna den feghet med
tanken på broderns, Stens, manliga strid tre månader
förut på Svanen. Men Nils Sture var redan nu och blef
ännu mera ett mål för konung Eriks misstankar. Vi
återkomma här nedan till detta ämne. Här fullfölja
vi teckningen af krigshändelserna.
Konung Erik betraktade nederlaget vid Axtorna som
en seger och höll ett segerintåg i Stockholm den
29 Januari 1566, hvarvid 200 fångar fördes framför
honom och en mängd tagna fälttecken upphängdes i
Storkyrkar. Konung Fredrik åter kunde väl behöfva
denna framgång för alla de förluster hans flotta lidit
i sjön mot Clas Christersson, men han tog sin seger
såsom så afgörande, att han ansåg sig kunna ställa
sina fordringar hur högt som helst. Det franska
sändebudet, den i det föregående nämnde Dantzai,
infann sig i Jönköping hos konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
