Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skymfen mot Nils Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som genom sina personliga egenskaper allmänt älskad. Stureslägten var den förnämsta i riket näst den kungliga och af denna genom sina stora minnen till och med fruktad.
Till en början stodo Sturarne högt i konung Eriks gunst och bemödade sig om att bibehålla densamma. Derför talar utom grefvekronan, som konungen vid sin kröning satte på Svantes hufvud, sonens användande i svåra beskickningar, såsom till drottning Elisabeth i England och till konungens broder hertig Johan rörande dennes frieri till den polska prinsessan. Här bör äfven nämnas, att Svante Sture, när han började märka osämjan utbryta mellan konungen och Johan, tillskref sin andre son Erik, som då var i hertigens hof, att han, om så ske kunde, skulle lemna detta och söka tjenst hos konungen.
Men följande året eller 1564 började det goda förhållandet förändras. Då framkom konungen med en mängd klagopunkter mot Svante, som måste lemna sitt ståthållarskap i Estland. Den 23 Juni samma år föll domen öfver Olof Gustafsson Stenbock i ett mål, hvari Sten och Erik Sture voro inblandade. Olof Gustafsson, hvilken för öfrigt var en man af ett häftigt och retligt lynne, hade i närvaro af de båda nämnda Sturarne häftigt utfarit mot konung Erik, emedan denne låtit året förut (1563) vidtaga en undersökning om de gods, som adeln olagligen tillegnat sig af kyrkan. De båda Sturarne försäkrade härvid, att Venngarns gård blifvit dem orättvisligen fråntagen. Sturarne friades väl af domstolen från allt ansvar för hvad de yttrat, men Olof Gustafsson dömdes att mista lif, ära och gods »som en menedig, trolös förrädare egnar och bör; det efter Sveriges lag och konungens hofartiklar, så ock efter all naturlig skäl och förnuft». Domen gick ej i verkställighet, men den är, liksom de öfriga handlingarna af konungen i samma riktning, att betrakta som en förelöpare till hvad som komma skulle. Konungens sinne var fiendtligt mot de höga ätterna, men han vågade ej ännu låta sin hand falla på dem. Så dömdes 1565 icke mindre än tjugu adelsmän, månge ur rikets främsta ätter, förlustiga sitt frälse för bristande rusttjenst, men konungen benådade Svante Sture, Per Brahe och Gustaf Olofsson Stenbock.
Dessa stora slägter, rika och ansedda och med konungahuset på det närmaste befryndade, stodo äfven i den innerligaste beröring med detsamma. Synnerligast gäller detta om Stureslägten. Det visar sig allt sedan drottning Margareta Leijonhufvud gaf sin syster åt sin ungdoms brudgum. Svante Stures och Märta Leijonhufvuds söner vistades ofta och uppfostrades till en del i konungahuset. Man har i behåll flera bref, som visa det kärliga förhållande, hvilket rådde mellan båda systrarna. I ett sådant af den 26 Mars 1546 gifver drottningen sin syster goda råd emot »kollesjukan»[1], hvaraf »Nils lille» då plågades samtidigt med hennes egen dotter, den sedan för sin oförlikneliga skönhet så firade och så olyckliga Cecilia. Nils lille skulle icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
