Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göran Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förföljelsen mot Nils Sture, hvarom vi här ofvan berättat. Här var det hans eget hat, som förde honom för långt, längre än hans klokhet och verkliga tillgifvenhet för konungen skulle hafva tillåtit, om dessa fått tillfälle att göra sig gällande.
Han var sin konung innerligt tillgifven, och det, som han verkade utan att vara under inflytande af dessa känslor af hat och hämnd, lände så väl till konungens som landets bästa, och de goda och nyttiga författningar och inrättningar, som vidtogos i början af konung Eriks regering, tillkommo visserligen icke, utan att Göran Persson lade sin hand vid dem. Hertigarne och adeln voro de makter, som konungen mest fruktade. Hans gunstling gjorde det ock, men hos honom gick, hvad adeln beträffar, fruktan öfver i hat. En sägen låter till och med Göran Persson anföra gamle konung Gustafs ord emot Erik för att visa, det adeln var farligare för riket än hertigarne.
Konung Erik satt en gång i sitt bekymmer — heter det — och lutade sitt hufvud mot handen och sade dervid till Göran Persson: »Min salige fader gjorde mig svåra dagar, när han gaf hertigdömena åt mina bröder!» — »Ja» — skall Göran hafva svarat — »men salig konungen sade sig till ursäkt, att värre blefve, om de icke vore mäktigare än herrarne. Han föredrog splitet, som kunde uppkomma mellan en konung och mäktiga bröder, framför det att konungahuset bortkördes och riket kom åter under främmande välde, väl vetande, att det stod, fast träta uppkom i konungaslägten, men föll, om herravälde blef, hvilket alltid hindrades af någon mäktig, öfvervarande hertig.»
Men Göran Persson var tillika en man, som med sin klokhet och förslagenhet förenade en djerfhet och fast beslutsamhet i afseende på vinnandet af sitt mål, som gränsade till samvetslöshet. Han påminner härutinnan om Christian II, blodskonungen. När brytningen redan var gjord mellan konungen och hertig Johan, påyrkade Göran, att dödsstraffet skulle gå i fullbordan. Må hända kände han bättre än sin kunglige gynnare denne furste och genomskådade honom, hvad han gick för och hvad allt han skulle kunna tillåta sig, om förhållandena en gång förändrade sig. Han upphörde heller aldrig att skrämma sin herre med den tanken, att Johan kunde slippa ut ur sitt fängelse. I afseende på adeln — det vill säga den högre, mäktiga, med konungahuset befryndade adeln — fans det intet som stäfjade honom i hans framfart, om icke fruktan att genom allt för hastiga mått och steg förlora sin konungs ynnest.
Så mäktigt hade han dock förstått att vinna välde öfver sin konung, att ehuru hans afsigter stundom misslyckades, såsom då Nils Sture rycktes undan honom dels genom knektarnes och folkmassans beteende, dels ock emedan konungen för ett ögonblick lemnade sitt öra åt en man, hvilken hade känsla för hvad som höfdes Sveriges konung i förhållande till Sveriges mest lysande herreslägt — så lät han saken hafva sin gång och började sitt arbete på nytt.
Det dröjde ej heller längre än till Nils Stures återkomst, så dref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
