Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att alla saker, så väl de mellan konungens befallningsmän och tjenare som de mellan dessa och andra undersåtar, skulle dömas efter konungens gårdsrätt. I sammanhang härmed må vi anföra en förmaning till domaren, som finnes i en samling beslut och gårdsrätter på biblioteket i Usala. »Stundom må man bruka stadgarne» — heter det här — »och stundom låta dem falla, och hafva en part sin grund och mening i landslagen, ändock lagen varder skärpt genom stadgarne; en part hafver icke så synnerlig någon uttrycklig grund, utan efter tidsens lägenhet äro de nyttiga; en part är allmogen besvärlig, och synes orsaken vara, att månge utländske, prålaktige seder komma här i riket, och någon måste uppehållat, såsom ordspråket lyder: den sina skor binder med bast, han skall betala laget. — En rättsinnig domare eller befallningsman måste det veta och akta, när han skall bruka stadgarne och när han skall låta dem falla.»
Ehuru ursprungligen något godt, urartade ganska snart den kungliga nämnden i konung Eriks och Göran Perssons hand till ett förföljelsemedel mot dem, hvilka de ansågo för sina fiender. Väl yttrade konung Erik, då han sjelf den 11 Februari 1563 var närvarande i domstolen, höga och vackra tankar om sådana saker, hvilka å lif och ära gingo: i sådana mål borde ej dom afsägas efter skriftliga vittnesbörd, så framt vittnena eljest voro i lifvet, utan desse sjelfve skulle komma tillstädes; Han förmanade de ärliga, goda män i sin kungliga nämnd att icke så lätteligen handla med lifssaker, som af en part gemenligen ske plägar — men samma år innehåller domboken femtiosju dödsdomar, bland hvilka trettiotvå ensamt för Johans sak. Domboken, som upphör med Oktober 1567, innehåller inalles tvåhundratrettiotvå dödsdomar, de allra flesta »för statsbrott» eller för förseelser, hvilka ej Sveriges lag, men väl konung Eriks hofartiklar eller ock endast konungens välbehag belade med dödsstraff.
Det finnes exempel på, att domstolen frikänt, fastän åklagaren gjorde allt hvad på honom ankom att få den anklagade fäld. Det var Göran Persson som var åklagare och han släppte icke gerna den, som blifvit föremål för hans anklagelse. Den en gång frikände var derför icke fri. Han kunde anklagas å nyo, och då fäldes han. Vid förhören användes pinliga medel. Man kan icke utan rysning läsa, huru långt man denna tid kunde gå i godtycke mot svenske män. Det var till slut ej fråga om bevis, utan blotta misstanken och anklagelsen fälde.
Så mötte konungen en gång en af Svante Stures svenner, som var på väg till böss-smeden med en bössa, hvilken kommit i olag. Konungen lät genast gripa karlen och underkasta honom pinligt förhör. Två svaflade skjortor uppbrändes på hans bara kropp för att tvinga honom till bekännelse. En annan gång hade en stalldräng vid namn Eskil Persson å några portar på Norrmalm målat konungens och Sveriges vapen tre kronor upp och ned. Det betraktades som högmålsbrott, och karlen blef af den kungliga nämnden dömd till döden. Det var i början af år 1566. I slutet på samma år fäldes på lika skäl en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
