Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende på denna åtog sig allmogen på riksdagen i Arboga 1561 så kallade skjutsfärdspenningar, men dessa förslogo icke, så att konungen redan året derpå började underhandla med allmogen om deras förökande eller den gamla skjutsfärdens återställande.
En annan sak, hvari konung Erik visade en fördragsamhet vida utöfver hvad hans tid i allmänhet mäktade, var religionen. Han öppnade sitt rike till en fristad för alla förföljda protestanter. Med sådana menades egentligen de, hvilka protesterade mot riksdagsbeslutet i Speyer 1529, det vill säga bekännare af den evangeliskt-lutherska läran. Men i allmänhet inbegrepos äfven deruti alla som genom sin lära protesterade mot den påfviska, äfven om de i en eller annan punkt skilde sig från lutheranerna. Sådana voro de så kallade reformerte, eller calvinisterne, hvilka kallades så efter sin reformator Calvin. Calvinismen hade företrädesvis utbredt sig öfver vestra Europa, öfver Frankrike, Nederländerna och England samt sydvestra Tyskland. Dionysius Beurreus var synnerligt tillgifven denna lära, och många landsmän till honom inkommo i riket, sedan konungen förunnat dem religionsfrihet. Äfven konung Erik sjelf var icke obenägen för denna lära. Men den lutherska bekännelsen hade en kraftfull målsman i gamle erkebiskop Lars, hvilken vexlade skarpa stridsskrifter med Dionysius Beurreus. Konungen förbjöd slutligen calvinisterna att utsprida sina meningar.
En myndighet, som vi icke mycket sett till under konung Erik, var rådet. Detta utgjordes af tolf riksens råd, af hvilka åtminstone sex dagligen borde församlas i rådskammaren. Handlingarna i rådskammaren vårdades af en sekreterare. Denne skulle efter hvarje rådssammankomst jemte en rådsherre inför konungen redogöra för hvad som blifvit afhandladt, och hvarje eftermiddag skulle han hos konungen göra sig underrättad om hvad han den följande dagen ville hafva föredraget.
Fyra rådsherrar kallades hemliga råd och motsvarade föregående tidens högsta embetsmän. De voro öfverste hofmästaren, som stod i spetsen för kansliet och hade alla underhandlingar med främmande makter om händer. Under honom stodo (år 1566) tio skrifvare, hvaraf fyra tyska och en latinsk. Den andre var riksmarsken, den tredje öfverste kammarherren, som besörjde om konungens rum och husgeråd samt om herberge för främmande sändebud. Den fjerde var öfverste räntmästaren, som förestod kronans inkomster och utgifter. Dessa embeten innehades af rikets ypperste män, det första af Nils Gyllenstierna, det andra af Gustaf Olofsson och sedan af Svante Sture, det tredje af Sten Eriksson (Leijonhufvud) och det fjerde af Dionysius Beurreus och Bengt Gylta. Något embete, motsvarande det gamla drotsembetet, saknas, men detta besörjdes sannolikt af hela rådet.
Sitt hof ordnade konung Erik på ett vida mer praktfullt sätt än som förut varit brukligt i Sverige. Den yttre vakten af konungaborgen bestreds af drabanterne, hvilkas höfvidsman morgon och afton ordnade vaktgöringen. Under måltidstimmarne stodo dessa drabanter i fullt gevär och hade för öfrigt att tillse, det ingen fick slippa in med vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
